Death penalty

There are many arguments against the death penalty. It is not a deterrent against the crimes that it punishes, societies who use the death penalty do not have lower crimes rates than those that don't. When a country abolishes the death penalty they are not plunged into criminal chaos. But even if the death penalty did reduce crime rates would it then be acceptable? The death penalty targets the economically disadvantaged, those who can’t afford good legal council, those without a voice in society. There is a saying in the US: Capital punishment means that those without the capital get the punishment; statistics show that this is true. But would it be acceptable if people from all sections of society were executed? Does killing a rich man make killing a poor man right? The death penalty is irreversible and results in the death of innocents; When someone is dead a retrospective pardon is of little use to them or their family. Since 1990, in China, the democratic republic of Congo, Nigeria, Pakistan, Saudi Arabia, Yemen and the USA there have been 51 recorded executions of child offenders, some as young as 14 years old. Even if no more innocents or children are killed should we tolerate the death penalty? The death penalty is never acceptable. It abuses two of our most basic human rights: everyone has the right to live and no one should be subject to torture. The death penalty obviously kills people but it also tortures physically by the brutal nature of execution and psychologically by forcing individuals to wait to be killed. They wait sometimes for decades while others are led to their deaths the horror of this waiting is unimaginable. Human rights are thus called because they apply to all human beings, they belong to all of us equally. An attack on these fundamental rights anywhere is an attack against all of us. The right to life is inalienable, it cannot be given and it cannot be taken away no matter how terrible a crime. In a world full of uncertainty human rights are a clearly drawn line, a line between what is right and what is wrong, a line between imprisonment and execution. Every individual facing the death penalty is, whatever they stand accused of, still a human being. However much we revile them, however much we are outraged by their actions, however much we want revenge, they are still human beings. They may well have killed and tortured, they crossed the line, but do we really want to join them?

- Jeremy Irons

Transcribed by R.K

Judicial Poesi

Alla som förlorat något eller någon eller bara råkat ut för någon trivial otur har säkert ställt sig frågan: Varför? Varför just jag? Varför hände det nu eller varför hände det mig? Det är en väldigt intuitiv fråga, den är inte logisk, speciellt inte när världen, så som den är uppbyggd, verkar vara utformad på ett ytterst kaotiskt sätt där dåliga, hemska och vedervärdiga saker händer tillsynes goda och oskyldiga människor och där hemska exemplar av samma ras kan leva hela sina liv med all tur och lycka som denna värld har att erbjuda. Det är helt enkelt lätt att inte förstå varför något dåligt händer en själv när man faktiskt anser sig själv vara av god karaktär och i nio av tio fall är frågan humbug, irrelevant och fruktlös då fraserna "asi es la vida", "c'est la vie" eller det mer råbarkade "shit happens" resonerar bättre med händelsen i fråga. Detta tack vare att händelsen troligen är resultatet av en lång kedja av händelser som länkats samman till ett helt oförutsägbart och opåverkbart resultat, det fanns helt enkelt inget du kunde göra för att förhindra den dynga du nu vadar barfota genom. Men den där tiondelen som är kvar då?

Det finns faktiskt gånger då man kan utöva reell makt över ett resultat av händelser, jag tänker då främst på när händelsen involverar människor. Till min stora förvåning tycks det mig som detta dock inte är särskillt populärt alls. När en människa gör något som är bra kan man belöna denne och det kan vara en så tillsynes liten belöning som positiv respons, allt för att denne skall stimuleras till att upprepa sina goda handlingar. Man kan även visa för personer som begår handlingar som är förkastliga och vedervärdiga att deras agerande har en negativ effekt. För borde det inte vara så? Borde det inte hända bra saker för bra människor och dåliga saker för dåliga människor i de få fall där vi faktiskt har någon påverkan? Varför försöker vi inte göra något åt saken då?

Istället tycks vi skapa små beundringklubbar där vi ger utvalda personer mer beröm, resurser och utrymme att utvecklas än vad de förtjänar eller för den delen uppskattar, det senare kanske är aningen allvarligare då det blir lite av ett slöseri. Vi tycks läsa av varandra och ser vi att någon visar uppskattning för en person eller personer i vår närhet tycks vi instinktivt vilja hoppa på och åka karusellen, förmodligen i hopp om en statusökning för inget säger status som: "Se på mig jag ger en kändis pengar och gratis tjänster". Det kanske är just därför som banksystemet är uppbyggt på att ge människor med mycket mer och ta från de som inte har lite så de får mindre, vem vet. Personerna som tar emot pris tycks oftast ta det för givet och de är själva sällan engagerade i liknande konstallationer där de ger något till någon annan, även om det säkert kan förekomma.

Om vi tittar på andra sidan av myntet kan vi konstatera att människor som betér sig vidrigt mot sina medmänniskor har en specifik sak som tycks hindra dem från att stå sitt kast: lojalitet. Lojalitet är inget dåligt i sig, men som nog flertalet skulle hålla med om kan lojalitet var både bra och något oerhört dåligt beroende på omständigheterna och vart den riktas. I det här fallet är problemet att de flesta människor anser att de ofta har något, personligen, att tjäna om de är lojala mot sin direkta sociala krets, nästan oavsett vad de gör, undantaget möjligen mord och liknande. Saker som misshandel och otrohet tycks sällan dra på sig några som helst sociala konsekvenser, om då inte vi själva råkar vara målet handlingarna. Jag pratar nu inte om offrets bekantskap utan om förövaren, för det är där sanktionerna måste ligga om de skall betyda något. För vem bryr sig om någon enstaka person man inte känner tycks ha en negativ uppfattning om en själv? Förmodligen ingen, men om dina närmaste vänner väljer att slänga sin lojalitet till de fyra vindarna och visa vad som är moraliskt godtagbart och visa att de faktiskt bryr sig om hur du är mot dina medmänniskor och att om du beter dig som en rutten skit eller gör något förkastligt så har det negativa konsekvenser; då skulle de nog tänka både en eller två gånger, förhoppningsvis fler, innan de agerade på samma vedervärdiga sätt igen. Men ack så tycks åter igen inte vara fallet.

Vi tycks i de flesta fall säga "sånt är livet", rycka på axlarna och förlåta även om livet i det här fallet inte alls visade sig vara sånt utan det bara blev sånt på grund av vår egen passivitet, vår egoism och vår lojalitet till vänner och människor som definitivt inte förtjänar bättre.

Ad Hominem

När en person ställer frågan "Vem är du att döma?" blir jag helt förundrad. Inte för att tycks var en taffligt översatt fras från engelska utan för att jag har svårt att förstå vad personen faktiskt menar och vill ha sagt. Vem är du att döma? Det enda jag vill svara är att jag är jag och jag har rätta att döma och ifrågasätta; hur skulle världen se ut om ingen dömde? Men jag är nog en av de där konstiga personerna som gör skillnad i att döma och fördöma. Döma är att göra en bedömning av något alltså att mer eller mindre besluta sig för en åsikt som är i högsta grad subjektivt medan att fördöma är att förkasta och döma ut någon eller något. Borde inte uttrycket vara: "Vem är du att fördömma?" om något? Vem är du att döma tycks vara en modifierad och modern variant av jantelagen, du skall inte tro att du är något. En attityd som vi hade kunnat hoppats vara död och begraven sedan länge men så tycks ej vara fallet. Jantelagen har inte hjälpt någon att uppnå något någonsin, den är konstruerad att hålla folk på plats, att inte sticka ut, granska eller tänka, något den ironiskt nog lyckas med genom att använda de metoder som den vill utplåna. Att fråga någon "Vem är du att döma?" är att ifrågasätta försöka rycka undan grundläggande rättigheter som varje individ har, att säga vad det tycker och tänker, och detta görs genom att de som yttrar frasen själva fördömmer dig som person och människa, konstigt nog. Det korrekta sättet, enligt mig, att bemöta en åsikt eller iaktagelse man inte tycker eller håller med om är knappast att attackera personen utan att bemöta argumenten.

Ungrammatical Fragments

Feelings of remorse coming like the cold wind in the dark autumn days of our persistence.

People exercising futile carry-ons to come to meaningless conclusion of their existence.

Yellow mellow sunlit days come to save them, selling off the weight of their burdened actions.

Some travel moonlit roads afraid they will lose traction.

Two swans forming hearts, lovers moving on, social acceptance and contempt. Green grass growing, blowing in the winds of change, an old man lying frail and brittle looking back.

Feels like a rainy day is drawing near as the heavens sheds its tears. Droplets form on the window, the sill is cold and bare a man cries, salty rain shrivels purposelessness as the wind howls why.

For it is worth echoes across the barren land, the rain comes pouring down. The sky, a shade of gray open wound bleeding, saturated shame.

Sweet salty leather upon your lips as they scream in fear while the rollercoaster of your life crashes into the deeper darkness of your mind.

Exercising the fundamental right to exhibit the flaws of my constricting reality.

The cold wild wind creates whirlpools in the blood of the bleeding heart while fragmented souls tries to grasp the fundamentals of their tattered conception of reality.

Fools clasping at non-existant hilts buried deep while children play in their backyards, loitering in soft green grass, red coloured crayons drawing patterns in the street.

Virtual innocence crumpling, withering ashes while the just takes a hold of the pious hearts of old. Fundamentals of being thrown away replaced by torrents of lies and deceit flowing slowly through the minds of gullible sheep grazing.

Life

Once upon a time there lived an old dog near an old run down clinic ward. Every day the dog would enter the clinic and lay on the bed of the patient that was of poorest health. The nurses and doctors saw no harm in this since the patients did not seem to mind. It did not take long for people at the ward to notice that whoever the dog chose to lay by seemed to, as by magic, be able to fight off their illness and be restored to full health. It did not seem to matter how terminal the illness of the patient was, if the old dog chose to lay on someone’s bed or by their bedside they got all better. Rumours of this magic healing dog spread all across the land and people were queuing to get a place at the run down clinic ward with hopes of the healing dog curing them of their particular illness. The dog did not seem to mind the hubbub which it had caused and it also did not seem to hear the becks and calls of the patients as they tried desperately to get the dog to come to their beds so that they may become cured of their ailments. The old dog simply seemed to lie where ever he wanted without heeding the begging and pleading of the wards inhabitants. But one day the old dog did not show and no one knew where he had gone; days passed and still no sign of the old dog. Days turned in to months and months turned into seasons but no one ever saw the dog again. Everything soon went back to normal at the ward, patients lived and some died. Nurses and doctors came and went and soon even the magic dog was forgotten. But what happened to the magic old dog? Well, outside the ward lay the remains of an old forgotten shed, in which the ward's gardener used to store his tools, but nowadays the shed sees little use since the clinic could not afford to keep the gardener employed. Inside of the shed the old dog laid, his breathing heavy, his tongue hanging out and his nose all dry and warm. The old dog had made the shed his home long ago, when the gardener had still stored his tools there. But now it was abandoned and the old dog was lonely and sick. He remembered fondly how the people in the clinic had patted him and hugged him. He remembered the gentle stroking of his thick unruly fur as he lay on the warm sheets of patients’ beds. But now when he needed help there was no magic old dog to lay with him in his shed, for it seems that the old dog was the only magic dog in the land. As the old dog took a last breath his vision became blurry and memories of his past life came rushing back to him forming a confusing mixture of colours and events, colours being black and white to a dog, and the old dog wished for someone to do as he had done. He wished for someone to lay by his side, not to cure him, but to hold his paw as the last traces of his sentience left his body. But there was no one, no magic dog but the old dog, and so it was the old dog slipped away alone and unnoticed in the dark abandoned shed, near the run down clinic ward.

The hypocritical oath of the average Joe

We live in a time where man, as in both male and female, tends to value his privacy above all else. When laws that restrict people's right to privacy are passed, the average Joe stands up and lets it be known that he indeed will not stand for this rude attempt to invade his inner most sanctum. He explains that the right to be left alone is indeed a much more important right than the government’s ability to locate and apprehend pedophiles, traffickers and, God forbid, terrorists. Joe quickly mobilises and writes articles, holds speeches and even organises demonstrations. But the ruling political body did not listen to the average Joe, they felt that they, indeed, knew better in regards to what Joe’s best interests here in life were.

But in the turmoil of what was the political debate both Joe and the government had forgotten one thing. The government did not really need to use laws to spy on Joe, not that they would want to anyway. No, Joe himself had seen to it that all the information that the government would ever need was already readily available to them. Joe, who indeed was earnest in his need for privacy, or so he thought, had already published everything you would need to know about him on his Facebook page, his Myspace, his blog and he had even uploaded several videos on Youtube depicting himself doing the oddest of things like flicking off policemen or riding his motorcycle backwards on the highway. Indeed what Joe wanted was to not have his privacy invaded by strange men or women, especially if they were working for the government. Everyone knows that the government is up to no good, Joe himself had heard about people reading about it in some book from the eighties. Joe did not quite know what it was about, though he knew it had something to do with some big brother watching something in one way or another, anyway it was bad news and Joe knew it.

The government, acting in Joe’s best interest of course, could not understand why Joe did not want them to keep him safe and sound. After all since Joe had nothing to hide then Joe should not have to be worried about the thought police, I mean the government officials, paying him a friendly visit to inspect the workings of his, coffee making apparatus. In fact, since Joe spends so much time making intimate details about his life available for all to see, the government could help him, via the use of the new legislation, and do the work for him. They would be spying on Joe anyway so they might as well publicise their findings and thereby saving Joe both the time and the effort freeing him up for more important tasks like for instance: work.

But since neither of the to parties in the conflict saw the opportunities of a mutual cooperation Joe vowed the defend his right to privacy, even though all he really wanted was for people not to get paid for reading things which he had already made available for free. The government, of course, continued to watch over and take care of Joe’s best interests even though he did not himself acknowledge or know what they were.

Oh Reginald!

Det stämmer inte riktigt.

Det svaret är mer eller mindre samma sak som att säga: ”Nähä!”. Det är knappast något som hör hemma i argumentation. Ni kanske skall komma med argument istället eller bara fråga mig vad jag bygger den slutsatsen på.

Matematik är ren logik och därför finns det bevis för att t.ex. 1+1 blir 2. Religion handlar om perception, logik och mycket annat. På det viset kan man inte lägga upp en vattentät bevisföring. Som René Descartes och alla andra rationalister säger, som jag och många andra säger och som du längre ner i kommentaren nämner så kan man ju förstås luras av sina sinnen, vilket är ett hinder för all bevisföring - en ursäkt för att nonchalera bevis och kalla dem för något annat än just bevis.

Matematik och logik är definitivt inte samma sak, de kan verka vara synonyma till en början men det är de definitivt inte. Logik brukar definieras, om ni ursäktar engelskan: "The formal systematic study of the principles of valid inference and correct reasoning" medan matematik definieras: ”Mathematics is the study of quantity, structure, space, relation, change, and various topics of pattern, form and entity”. Men det är inte relevant. Vad som är relevant är att du missade poängen helt och hållet med exemplet; det var endast till för att visa att det inte alltid finns en korrelation mellan en fråga och ett svar, ibland kan man tro att man har rätt svar fast det i realiteten är svaret på något helt annat. Jag skulle lika gärna kunna ha tagit ett exempel från Douglas Adams och ställt frågan: ”Vad är meningen med livet?” svaret Douglas Adams ger är 42, det är ett svar men inte särskilt givande då det inte är svaret på frågan utan bara ett svar. Nu är jag medveten om att Douglas Adams endast påpekade hur dum frågan är över huvud taget genom sitt klassiska nonsens-svar men jag anser att den fyller sin funktion väl som ett exempel i det här fallet också.

Religion är inte intresserad av svar som inte stämmer överens med deras världssyn, eller dogma om du så vill. Om någon ny upptäckt görs inom vetenskapen så raffinerar man sin världssyn, det gjorde man efter Newton och man gjorde det efter Einstein. Om något nytt upptäcks som motsätter sig religiös sanning, låt säga evolution eller varför inte ta penicillin så bekämpar man de nya tankarna för att det som Gud en gång sagt gäller fortfarande och förändras aldrig. Väldigt många troende fick sätta livet till för att kyrkan sade att penicillin var syndigt, för om Gud ville att man skulle bli frisk så blev man det av sig självt. I dagsläget hjälper inte påven till vad gäller kampen mot AIDS heller för den delen.
Inom vetenskapen är man väl medveten om att man som forskare kan bli påverkad eller påverka resultaten i en undersökning det är därför man använder sig av en metodik som kallas double blind experiment där varken de som håller i experimenten eller de som utför dem kan ha någon som helst indirekt inverkan på resultatet.

Religion uppmuntrar personliga tolkningar, det är allt de har. Det är blind tro som värderas för om de skulle experimentera skulle de finna att många av de händelser som är proklamerade mirakel faller inom ramen för vad som kan kallas stokastiskt. De få experiment som man gjort på religiösa företeelser har haft ett negativt resultat. Man har bland annat i USA gjort en stor studie på vilken effekt bön har vad gäller tillfrisknandet av patienter. Resultatet visade att de som fick bön inte tillfrisknade snabbare och inte heller hade de ökade chanser att överleva utan snarare visade den åt motsatt håll, de som fick bön mådde sämre om än marginellt.

Trots detta tror människor att bön har en reell effekt på en persons tillfrisknande, nej det handlar inte om logik eller perception, det handlar om rationalisering och principiellt bundna tankeparadigm.

Jag trodde att det skulle vara underförstått att jag inte menar att tro är en liten gubbe som springer runt och mekar med världen. Självklart är individen själv ansvarig för sina handlingar. Vad jag menade var att ett samspel mellan en människas självständiga förnuft och en beramad tro kan skapa lycka, olycka, förödelse och skapelse. Utan tvekan!

Om texten hade slutat där ni slutade citera hade jag hållit med er om att en tro inte är en lite gubbe men nu är det faktiskt så att texten fortsätter. I den fortsatta texten går jag in på hur man delegerar bort ansvar från individen till sin tro. För övrigt är ”skapa skapelse” en aning tautologiskt och det är därför jag tycker det är ett konstigt sätt att uttrycka sig på. Förödelse och skapelse står dessutom inte i ett motsatsförhållande, ordet du letar efter är förintelse eller desintegrering, om det då var motsatser du listade.

Anta en liberal och målande tolkningsmetod så förstår du nog vad vi menar!

Nej, jag kan bara anta utifrån mitt eget kognitiva tankeschema, precis som alla andra, och vi kan ha helt skilda definitioner av samma begrepp. Därför är det viktigt att man är tydlig. Du kan inte hänvisa till läsaren i sådana situationer, om du skriver något och publicerar det måste se till att anpassa texten till den målgrupp du har. Föresten, vad skulle ”en liberal målande tolkningsmetod” vara? Visst det låter fint men om du vet vad orden betyder blir det väldigt konstigt. Jag antar att jag vill påpeka att: ”Assumption is the mother of all fuckups”.

En ateist är någon som proklamerar att den inte tror på någon Gud.

Visst det kan vara en definitionsfråga vad som är en ateist eller ej men jag kan berätta för dig att din definition inte längre används för att definiera en ateist. Om du skulle träffa någon som faktiskt går ut och debatterar frågan skulle du få en knäpp på näsan. Men jag kan förklara igen: ateist är en person som inte bekänt sig till någon tro, huruvida denna person säger sig veta, tro, om det finns en Gud eller ej är irrelevant. Begrepp och ord ändrar betydelse, ungefär som gay i engelskan gick från glad, till homosexuell och som nu är ett generellt ord för att uttrycka missnöje. För övrigt finns det inte en enda känd ateist, Richard Dawkins, Christoffer Hitchens eller Sam Harris, för att nämna några, som diskuterar i absoluta termer, de pratar om sannolikheter vad gäller Guds existens.

Detta trodde jag också var underförstått.
"(låt nu säga att definitionen av existens eller icke-existens bestäms av vad vi tar in med våra sinnen)" Såg du inte den parantésen, eller?
Min interpretation var ett försök att konkretisera; ett försök att på ett tydligt vis beskriva förnuftets resa efter svar.

Jag är ledsen men du tycks inte använda någon form av formalia jag känner till. Betyder parentesen att de du säger inom den inte är det du säger? I så fall varför säger ni det överhuvudtaget? Skall jag bortse från de tidigare parenteserna också? Hur kan det vara vedertaget att sinnen kan luras när ni inte ens nämner det i er utläggning? Jag är medveten om att ni försökte konkretisera och jag påpekade de fundamentala felaktigheterna jag hittade i resonemanget. Jag använde endast Descarte för att tydliggöra att det finns problematik i ett resonemang om existens som grundar sig i perception och därav utläggningen om saker vi inte kan se men som ändå bevisligen existerar. Dessutom har jag svårt att se hur ni tror att ni konkretiserar förnuftets resa fram till svar, eller strävan efter svar, genom att inte ens nämna ordet förnuft i resonemanget alls.

Inte nog med det ni har dessutom ambivalens i ert resonemang, ni påstår att när tro utelämnas ger det upphov till nya hypoteser för att sedan i nästa mening tala om dessa i termer av tro. Detta kan i och för sig vara en felsyftning i meningsstrukturen och om så är fallet ber jag om ursäkt för att jag påpekar det.

Jag menade förstås inte att hitta definitioner som skulle användas vardagligt och passa in språkligt. Jag var på ett mindre förgängligt och praktiskt uppdrag - ett mer filosofiskt sådant.
Logiskt sett tror ateisten också. Just då jag ska formulera detta använder jag ord och då blir icke-guden genast något konkret, vilket jag egentligen skulle vilja slippa. Jag hoppas att du kan tänka om och se vad jag verkligen menar.

Den första delen av ditt svar säger egentligen ingenting. Vad menar ni när ni säger: ”ett mer filosofiskt sådant”? På vilket sätt är filosofi mindre förgängligt än något annat? Varför definierar du saker som du sedan inte tänker använda? Filosofi går ut på att försöka förstå världen genom att studera de mest grundläggande frågorna kritiskt och du verkar vilja göra tvärt om. Du hänvisar antingen till sunt förnuft, förförståelse eller, för dig, endast definierade begrepp, jag börjar ana en svag ton av moment 22 i bakgrunden.

Jag antar att, när ni använder ordet logiskt, att ni menar det att ordet skall betyda giltig slutledning. Du kan inte bara hänvisa till logiken utan att visa hur du resonerade, visst du visade i din tidigare text men det var den delen som jag kritiserade som mest för att den var ologisk, ologisk med den betydelsen att den inte kom fram till en giltig slutledning, och ambiguös. Jag skulle hellre se ditt resonemang utvecklat och mer strukturerat så att jag kan förstå bättre då du uppenbart anser att jag inte förstått vad du menar i ditt resonemang och din analogi. Det är inte alltid svaret som räknas utan resonemanget som leder dig fram till det, ungefär som när man gör beräkningar inom matematiken.

Angående ateism och tro har jag redan lagt fram mitt resonemang till varför det inte är en trosuppfattning och jag har inte sett något i dina svar som är något annat än ett kortfattat, intetsägande, principiellt och negerande nej.

Vad gäller konkretiserandet av icke-Gudsbegreppet tror jag inte att ni kan skylla på att ni använder ord, då ord i sig är tämligen abstrakta. I er analogi använder ni intagandet av icke-objekt som ett argument för att en icke-tro på Gud är en tro. Ni säger att något som inte existerar faktiskt existerar, jag pratar om icke-objekten nu och inte Gud. Jag vill påpeka att det är svårt att ta in saker med sina sinnen som inte finns för att om något inte finns skickas inga elektriska impulser från ryggraden till hjärnan. Om ryggraden konstant skulle ge information från sinnena om saker som de inte uppfattar skulle hjärnan inte ha tid att göra något annat än att sålla bort redundant information. Eftersom det aldrig kommer att gå fram en signal, såvida du inte lider av någon form av störning såsom schizofreni, så kommer du heller aldrig få en signal om ett icke-objekts existens. Icke-objektet existerar inte ens som en signal i ditt huvud och än mindre som en konkret eller abstrakt tingest utanför ditt neurala nätverk. Jag pratar nu om saker som icke-existerar inom ramen för vad du kan uppfattar med dina sinnen såsom en icke-existerande blå boll, vilken du kan uppfatta om de existerade. Ni kan alltså inte ”ta in intets existens” med era sinnen för det är inte så som kroppen fungerar, ni kan säga att ni gör det men det betyder inte att det är sant.

Oj, alldeles inkorrekt! Jag anser mig vara en ateist.

Du fokuserar helt och hållet på en bisats som mer var en personlig kommentar än det som faktiskt var slutsatsen i hela diskussionen. Jag ber om ursäkt för att jag kommenterade på er trosuppfattning, vilken givetvis är irrelevant i sammanhanget. Jag skall också i framtiden försöka avstå från liknande personliga och irrelevanta kommentarer så att ni inte blir distraherad av dem och helt och hållet missar de relevanta bitarna som återfinns i huvudsatsen och den fortsatta texten.

Jag gick in i den här diskussionen dels för att jag fått det som ett litet uppdrag men även för att jag blev lovad att ni skulle vara tämligen insiktsfull och artikulär. Jag säger inte att ni inte är det men tyvärr blev jag lite besviken av era svar. Några av den var endast negationer utan några som helst argument och andra var bara korta. Jag antar att jag hade förväntat mig mer argumenterande svar då jag själv lagt ner ganska mycket tid på att formulera mig både för er skull och för min uppdragsgivare. Om ni tycker det är jobbigt att skriva längre utläggningar så för jag gärna diskussionen över en valfri kopp varm dryck på en allmän plats med mycket folk.