Death penalty

There are many arguments against the death penalty. It is not a deterrent against the crimes that it punishes, societies who use the death penalty do not have lower crimes rates than those that don't. When a country abolishes the death penalty they are not plunged into criminal chaos. But even if the death penalty did reduce crime rates would it then be acceptable? The death penalty targets the economically disadvantaged, those who can’t afford good legal council, those without a voice in society. There is a saying in the US: Capital punishment means that those without the capital get the punishment; statistics show that this is true. But would it be acceptable if people from all sections of society were executed? Does killing a rich man make killing a poor man right? The death penalty is irreversible and results in the death of innocents; When someone is dead a retrospective pardon is of little use to them or their family. Since 1990, in China, the democratic republic of Congo, Nigeria, Pakistan, Saudi Arabia, Yemen and the USA there have been 51 recorded executions of child offenders, some as young as 14 years old. Even if no more innocents or children are killed should we tolerate the death penalty? The death penalty is never acceptable. It abuses two of our most basic human rights: everyone has the right to live and no one should be subject to torture. The death penalty obviously kills people but it also tortures physically by the brutal nature of execution and psychologically by forcing individuals to wait to be killed. They wait sometimes for decades while others are led to their deaths the horror of this waiting is unimaginable. Human rights are thus called because they apply to all human beings, they belong to all of us equally. An attack on these fundamental rights anywhere is an attack against all of us. The right to life is inalienable, it cannot be given and it cannot be taken away no matter how terrible a crime. In a world full of uncertainty human rights are a clearly drawn line, a line between what is right and what is wrong, a line between imprisonment and execution. Every individual facing the death penalty is, whatever they stand accused of, still a human being. However much we revile them, however much we are outraged by their actions, however much we want revenge, they are still human beings. They may well have killed and tortured, they crossed the line, but do we really want to join them?

- Jeremy Irons

Transcribed by R.K

Judicial Poesi

Alla som förlorat något eller någon eller bara råkat ut för någon trivial otur har säkert ställt sig frågan: Varför? Varför just jag? Varför hände det nu eller varför hände det mig? Det är en väldigt intuitiv fråga, den är inte logisk, speciellt inte när världen, så som den är uppbyggd, verkar vara utformad på ett ytterst kaotiskt sätt där dåliga, hemska och vedervärdiga saker händer tillsynes goda och oskyldiga människor och där hemska exemplar av samma ras kan leva hela sina liv med all tur och lycka som denna värld har att erbjuda. Det är helt enkelt lätt att inte förstå varför något dåligt händer en själv när man faktiskt anser sig själv vara av god karaktär och i nio av tio fall är frågan humbug, irrelevant och fruktlös då fraserna "asi es la vida", "c'est la vie" eller det mer råbarkade "shit happens" resonerar bättre med händelsen i fråga. Detta tack vare att händelsen troligen är resultatet av en lång kedja av händelser som länkats samman till ett helt oförutsägbart och opåverkbart resultat, det fanns helt enkelt inget du kunde göra för att förhindra den dynga du nu vadar barfota genom. Men den där tiondelen som är kvar då?

Det finns faktiskt gånger då man kan utöva reell makt över ett resultat av händelser, jag tänker då främst på när händelsen involverar människor. Till min stora förvåning tycks det mig som detta dock inte är särskillt populärt alls. När en människa gör något som är bra kan man belöna denne och det kan vara en så tillsynes liten belöning som positiv respons, allt för att denne skall stimuleras till att upprepa sina goda handlingar. Man kan även visa för personer som begår handlingar som är förkastliga och vedervärdiga att deras agerande har en negativ effekt. För borde det inte vara så? Borde det inte hända bra saker för bra människor och dåliga saker för dåliga människor i de få fall där vi faktiskt har någon påverkan? Varför försöker vi inte göra något åt saken då?

Istället tycks vi skapa små beundringklubbar där vi ger utvalda personer mer beröm, resurser och utrymme att utvecklas än vad de förtjänar eller för den delen uppskattar, det senare kanske är aningen allvarligare då det blir lite av ett slöseri. Vi tycks läsa av varandra och ser vi att någon visar uppskattning för en person eller personer i vår närhet tycks vi instinktivt vilja hoppa på och åka karusellen, förmodligen i hopp om en statusökning för inget säger status som: "Se på mig jag ger en kändis pengar och gratis tjänster". Det kanske är just därför som banksystemet är uppbyggt på att ge människor med mycket mer och ta från de som inte har lite så de får mindre, vem vet. Personerna som tar emot pris tycks oftast ta det för givet och de är själva sällan engagerade i liknande konstallationer där de ger något till någon annan, även om det säkert kan förekomma.

Om vi tittar på andra sidan av myntet kan vi konstatera att människor som betér sig vidrigt mot sina medmänniskor har en specifik sak som tycks hindra dem från att stå sitt kast: lojalitet. Lojalitet är inget dåligt i sig, men som nog flertalet skulle hålla med om kan lojalitet var både bra och något oerhört dåligt beroende på omständigheterna och vart den riktas. I det här fallet är problemet att de flesta människor anser att de ofta har något, personligen, att tjäna om de är lojala mot sin direkta sociala krets, nästan oavsett vad de gör, undantaget möjligen mord och liknande. Saker som misshandel och otrohet tycks sällan dra på sig några som helst sociala konsekvenser, om då inte vi själva råkar vara målet handlingarna. Jag pratar nu inte om offrets bekantskap utan om förövaren, för det är där sanktionerna måste ligga om de skall betyda något. För vem bryr sig om någon enstaka person man inte känner tycks ha en negativ uppfattning om en själv? Förmodligen ingen, men om dina närmaste vänner väljer att slänga sin lojalitet till de fyra vindarna och visa vad som är moraliskt godtagbart och visa att de faktiskt bryr sig om hur du är mot dina medmänniskor och att om du beter dig som en rutten skit eller gör något förkastligt så har det negativa konsekvenser; då skulle de nog tänka både en eller två gånger, förhoppningsvis fler, innan de agerade på samma vedervärdiga sätt igen. Men ack så tycks åter igen inte vara fallet.

Vi tycks i de flesta fall säga "sånt är livet", rycka på axlarna och förlåta även om livet i det här fallet inte alls visade sig vara sånt utan det bara blev sånt på grund av vår egen passivitet, vår egoism och vår lojalitet till vänner och människor som definitivt inte förtjänar bättre.

Ad Hominem

När en person ställer frågan "Vem är du att döma?" blir jag helt förundrad. Inte för att tycks var en taffligt översatt fras från engelska utan för att jag har svårt att förstå vad personen faktiskt menar och vill ha sagt. Vem är du att döma? Det enda jag vill svara är att jag är jag och jag har rätta att döma och ifrågasätta; hur skulle världen se ut om ingen dömde? Men jag är nog en av de där konstiga personerna som gör skillnad i att döma och fördöma. Döma är att göra en bedömning av något alltså att mer eller mindre besluta sig för en åsikt som är i högsta grad subjektivt medan att fördöma är att förkasta och döma ut någon eller något. Borde inte uttrycket vara: "Vem är du att fördömma?" om något? Vem är du att döma tycks vara en modifierad och modern variant av jantelagen, du skall inte tro att du är något. En attityd som vi hade kunnat hoppats vara död och begraven sedan länge men så tycks ej vara fallet. Jantelagen har inte hjälpt någon att uppnå något någonsin, den är konstruerad att hålla folk på plats, att inte sticka ut, granska eller tänka, något den ironiskt nog lyckas med genom att använda de metoder som den vill utplåna. Att fråga någon "Vem är du att döma?" är att ifrågasätta försöka rycka undan grundläggande rättigheter som varje individ har, att säga vad det tycker och tänker, och detta görs genom att de som yttrar frasen själva fördömmer dig som person och människa, konstigt nog. Det korrekta sättet, enligt mig, att bemöta en åsikt eller iaktagelse man inte tycker eller håller med om är knappast att attackera personen utan att bemöta argumenten.

Ungrammatical Fragments

Feelings of remorse coming like the cold wind in the dark autumn days of our persistence.

People exercising futile carry-ons to come to meaningless conclusion of their existence.

Yellow mellow sunlit days come to save them, selling off the weight of their burdened actions.

Some travel moonlit roads afraid they will lose traction.

Two swans forming hearts, lovers moving on, social acceptance and contempt. Green grass growing, blowing in the winds of change, an old man lying frail and brittle looking back.

Feels like a rainy day is drawing near as the heavens sheds its tears. Droplets form on the window, the sill is cold and bare a man cries, salty rain shrivels purposelessness as the wind howls why.

For it is worth echoes across the barren land, the rain comes pouring down. The sky, a shade of gray open wound bleeding, saturated shame.

Sweet salty leather upon your lips as they scream in fear while the rollercoaster of your life crashes into the deeper darkness of your mind.

Exercising the fundamental right to exhibit the flaws of my constricting reality.

The cold wild wind creates whirlpools in the blood of the bleeding heart while fragmented souls tries to grasp the fundamentals of their tattered conception of reality.

Fools clasping at non-existant hilts buried deep while children play in their backyards, loitering in soft green grass, red coloured crayons drawing patterns in the street.

Virtual innocence crumpling, withering ashes while the just takes a hold of the pious hearts of old. Fundamentals of being thrown away replaced by torrents of lies and deceit flowing slowly through the minds of gullible sheep grazing.

Life

Once upon a time there lived an old dog near an old run down clinic ward. Every day the dog would enter the clinic and lay on the bed of the patient that was of poorest health. The nurses and doctors saw no harm in this since the patients did not seem to mind. It did not take long for people at the ward to notice that whoever the dog chose to lay by seemed to, as by magic, be able to fight off their illness and be restored to full health. It did not seem to matter how terminal the illness of the patient was, if the old dog chose to lay on someone’s bed or by their bedside they got all better. Rumours of this magic healing dog spread all across the land and people were queuing to get a place at the run down clinic ward with hopes of the healing dog curing them of their particular illness. The dog did not seem to mind the hubbub which it had caused and it also did not seem to hear the becks and calls of the patients as they tried desperately to get the dog to come to their beds so that they may become cured of their ailments. The old dog simply seemed to lie where ever he wanted without heeding the begging and pleading of the wards inhabitants. But one day the old dog did not show and no one knew where he had gone; days passed and still no sign of the old dog. Days turned in to months and months turned into seasons but no one ever saw the dog again. Everything soon went back to normal at the ward, patients lived and some died. Nurses and doctors came and went and soon even the magic dog was forgotten. But what happened to the magic old dog? Well, outside the ward lay the remains of an old forgotten shed, in which the ward's gardener used to store his tools, but nowadays the shed sees little use since the clinic could not afford to keep the gardener employed. Inside of the shed the old dog laid, his breathing heavy, his tongue hanging out and his nose all dry and warm. The old dog had made the shed his home long ago, when the gardener had still stored his tools there. But now it was abandoned and the old dog was lonely and sick. He remembered fondly how the people in the clinic had patted him and hugged him. He remembered the gentle stroking of his thick unruly fur as he lay on the warm sheets of patients’ beds. But now when he needed help there was no magic old dog to lay with him in his shed, for it seems that the old dog was the only magic dog in the land. As the old dog took a last breath his vision became blurry and memories of his past life came rushing back to him forming a confusing mixture of colours and events, colours being black and white to a dog, and the old dog wished for someone to do as he had done. He wished for someone to lay by his side, not to cure him, but to hold his paw as the last traces of his sentience left his body. But there was no one, no magic dog but the old dog, and so it was the old dog slipped away alone and unnoticed in the dark abandoned shed, near the run down clinic ward.

The hypocritical oath of the average Joe

We live in a time where man, as in both male and female, tends to value his privacy above all else. When laws that restrict people's right to privacy are passed, the average Joe stands up and lets it be known that he indeed will not stand for this rude attempt to invade his inner most sanctum. He explains that the right to be left alone is indeed a much more important right than the government’s ability to locate and apprehend pedophiles, traffickers and, God forbid, terrorists. Joe quickly mobilises and writes articles, holds speeches and even organises demonstrations. But the ruling political body did not listen to the average Joe, they felt that they, indeed, knew better in regards to what Joe’s best interests here in life were.

But in the turmoil of what was the political debate both Joe and the government had forgotten one thing. The government did not really need to use laws to spy on Joe, not that they would want to anyway. No, Joe himself had seen to it that all the information that the government would ever need was already readily available to them. Joe, who indeed was earnest in his need for privacy, or so he thought, had already published everything you would need to know about him on his Facebook page, his Myspace, his blog and he had even uploaded several videos on Youtube depicting himself doing the oddest of things like flicking off policemen or riding his motorcycle backwards on the highway. Indeed what Joe wanted was to not have his privacy invaded by strange men or women, especially if they were working for the government. Everyone knows that the government is up to no good, Joe himself had heard about people reading about it in some book from the eighties. Joe did not quite know what it was about, though he knew it had something to do with some big brother watching something in one way or another, anyway it was bad news and Joe knew it.

The government, acting in Joe’s best interest of course, could not understand why Joe did not want them to keep him safe and sound. After all since Joe had nothing to hide then Joe should not have to be worried about the thought police, I mean the government officials, paying him a friendly visit to inspect the workings of his, coffee making apparatus. In fact, since Joe spends so much time making intimate details about his life available for all to see, the government could help him, via the use of the new legislation, and do the work for him. They would be spying on Joe anyway so they might as well publicise their findings and thereby saving Joe both the time and the effort freeing him up for more important tasks like for instance: work.

But since neither of the to parties in the conflict saw the opportunities of a mutual cooperation Joe vowed the defend his right to privacy, even though all he really wanted was for people not to get paid for reading things which he had already made available for free. The government, of course, continued to watch over and take care of Joe’s best interests even though he did not himself acknowledge or know what they were.

Oh Reginald!

Det stämmer inte riktigt.

Det svaret är mer eller mindre samma sak som att säga: ”Nähä!”. Det är knappast något som hör hemma i argumentation. Ni kanske skall komma med argument istället eller bara fråga mig vad jag bygger den slutsatsen på.

Matematik är ren logik och därför finns det bevis för att t.ex. 1+1 blir 2. Religion handlar om perception, logik och mycket annat. På det viset kan man inte lägga upp en vattentät bevisföring. Som René Descartes och alla andra rationalister säger, som jag och många andra säger och som du längre ner i kommentaren nämner så kan man ju förstås luras av sina sinnen, vilket är ett hinder för all bevisföring - en ursäkt för att nonchalera bevis och kalla dem för något annat än just bevis.

Matematik och logik är definitivt inte samma sak, de kan verka vara synonyma till en början men det är de definitivt inte. Logik brukar definieras, om ni ursäktar engelskan: "The formal systematic study of the principles of valid inference and correct reasoning" medan matematik definieras: ”Mathematics is the study of quantity, structure, space, relation, change, and various topics of pattern, form and entity”. Men det är inte relevant. Vad som är relevant är att du missade poängen helt och hållet med exemplet; det var endast till för att visa att det inte alltid finns en korrelation mellan en fråga och ett svar, ibland kan man tro att man har rätt svar fast det i realiteten är svaret på något helt annat. Jag skulle lika gärna kunna ha tagit ett exempel från Douglas Adams och ställt frågan: ”Vad är meningen med livet?” svaret Douglas Adams ger är 42, det är ett svar men inte särskilt givande då det inte är svaret på frågan utan bara ett svar. Nu är jag medveten om att Douglas Adams endast påpekade hur dum frågan är över huvud taget genom sitt klassiska nonsens-svar men jag anser att den fyller sin funktion väl som ett exempel i det här fallet också.

Religion är inte intresserad av svar som inte stämmer överens med deras världssyn, eller dogma om du så vill. Om någon ny upptäckt görs inom vetenskapen så raffinerar man sin världssyn, det gjorde man efter Newton och man gjorde det efter Einstein. Om något nytt upptäcks som motsätter sig religiös sanning, låt säga evolution eller varför inte ta penicillin så bekämpar man de nya tankarna för att det som Gud en gång sagt gäller fortfarande och förändras aldrig. Väldigt många troende fick sätta livet till för att kyrkan sade att penicillin var syndigt, för om Gud ville att man skulle bli frisk så blev man det av sig självt. I dagsläget hjälper inte påven till vad gäller kampen mot AIDS heller för den delen.
Inom vetenskapen är man väl medveten om att man som forskare kan bli påverkad eller påverka resultaten i en undersökning det är därför man använder sig av en metodik som kallas double blind experiment där varken de som håller i experimenten eller de som utför dem kan ha någon som helst indirekt inverkan på resultatet.

Religion uppmuntrar personliga tolkningar, det är allt de har. Det är blind tro som värderas för om de skulle experimentera skulle de finna att många av de händelser som är proklamerade mirakel faller inom ramen för vad som kan kallas stokastiskt. De få experiment som man gjort på religiösa företeelser har haft ett negativt resultat. Man har bland annat i USA gjort en stor studie på vilken effekt bön har vad gäller tillfrisknandet av patienter. Resultatet visade att de som fick bön inte tillfrisknade snabbare och inte heller hade de ökade chanser att överleva utan snarare visade den åt motsatt håll, de som fick bön mådde sämre om än marginellt.

Trots detta tror människor att bön har en reell effekt på en persons tillfrisknande, nej det handlar inte om logik eller perception, det handlar om rationalisering och principiellt bundna tankeparadigm.

Jag trodde att det skulle vara underförstått att jag inte menar att tro är en liten gubbe som springer runt och mekar med världen. Självklart är individen själv ansvarig för sina handlingar. Vad jag menade var att ett samspel mellan en människas självständiga förnuft och en beramad tro kan skapa lycka, olycka, förödelse och skapelse. Utan tvekan!

Om texten hade slutat där ni slutade citera hade jag hållit med er om att en tro inte är en lite gubbe men nu är det faktiskt så att texten fortsätter. I den fortsatta texten går jag in på hur man delegerar bort ansvar från individen till sin tro. För övrigt är ”skapa skapelse” en aning tautologiskt och det är därför jag tycker det är ett konstigt sätt att uttrycka sig på. Förödelse och skapelse står dessutom inte i ett motsatsförhållande, ordet du letar efter är förintelse eller desintegrering, om det då var motsatser du listade.

Anta en liberal och målande tolkningsmetod så förstår du nog vad vi menar!

Nej, jag kan bara anta utifrån mitt eget kognitiva tankeschema, precis som alla andra, och vi kan ha helt skilda definitioner av samma begrepp. Därför är det viktigt att man är tydlig. Du kan inte hänvisa till läsaren i sådana situationer, om du skriver något och publicerar det måste se till att anpassa texten till den målgrupp du har. Föresten, vad skulle ”en liberal målande tolkningsmetod” vara? Visst det låter fint men om du vet vad orden betyder blir det väldigt konstigt. Jag antar att jag vill påpeka att: ”Assumption is the mother of all fuckups”.

En ateist är någon som proklamerar att den inte tror på någon Gud.

Visst det kan vara en definitionsfråga vad som är en ateist eller ej men jag kan berätta för dig att din definition inte längre används för att definiera en ateist. Om du skulle träffa någon som faktiskt går ut och debatterar frågan skulle du få en knäpp på näsan. Men jag kan förklara igen: ateist är en person som inte bekänt sig till någon tro, huruvida denna person säger sig veta, tro, om det finns en Gud eller ej är irrelevant. Begrepp och ord ändrar betydelse, ungefär som gay i engelskan gick från glad, till homosexuell och som nu är ett generellt ord för att uttrycka missnöje. För övrigt finns det inte en enda känd ateist, Richard Dawkins, Christoffer Hitchens eller Sam Harris, för att nämna några, som diskuterar i absoluta termer, de pratar om sannolikheter vad gäller Guds existens.

Detta trodde jag också var underförstått.
"(låt nu säga att definitionen av existens eller icke-existens bestäms av vad vi tar in med våra sinnen)" Såg du inte den parantésen, eller?
Min interpretation var ett försök att konkretisera; ett försök att på ett tydligt vis beskriva förnuftets resa efter svar.

Jag är ledsen men du tycks inte använda någon form av formalia jag känner till. Betyder parentesen att de du säger inom den inte är det du säger? I så fall varför säger ni det överhuvudtaget? Skall jag bortse från de tidigare parenteserna också? Hur kan det vara vedertaget att sinnen kan luras när ni inte ens nämner det i er utläggning? Jag är medveten om att ni försökte konkretisera och jag påpekade de fundamentala felaktigheterna jag hittade i resonemanget. Jag använde endast Descarte för att tydliggöra att det finns problematik i ett resonemang om existens som grundar sig i perception och därav utläggningen om saker vi inte kan se men som ändå bevisligen existerar. Dessutom har jag svårt att se hur ni tror att ni konkretiserar förnuftets resa fram till svar, eller strävan efter svar, genom att inte ens nämna ordet förnuft i resonemanget alls.

Inte nog med det ni har dessutom ambivalens i ert resonemang, ni påstår att när tro utelämnas ger det upphov till nya hypoteser för att sedan i nästa mening tala om dessa i termer av tro. Detta kan i och för sig vara en felsyftning i meningsstrukturen och om så är fallet ber jag om ursäkt för att jag påpekar det.

Jag menade förstås inte att hitta definitioner som skulle användas vardagligt och passa in språkligt. Jag var på ett mindre förgängligt och praktiskt uppdrag - ett mer filosofiskt sådant.
Logiskt sett tror ateisten också. Just då jag ska formulera detta använder jag ord och då blir icke-guden genast något konkret, vilket jag egentligen skulle vilja slippa. Jag hoppas att du kan tänka om och se vad jag verkligen menar.

Den första delen av ditt svar säger egentligen ingenting. Vad menar ni när ni säger: ”ett mer filosofiskt sådant”? På vilket sätt är filosofi mindre förgängligt än något annat? Varför definierar du saker som du sedan inte tänker använda? Filosofi går ut på att försöka förstå världen genom att studera de mest grundläggande frågorna kritiskt och du verkar vilja göra tvärt om. Du hänvisar antingen till sunt förnuft, förförståelse eller, för dig, endast definierade begrepp, jag börjar ana en svag ton av moment 22 i bakgrunden.

Jag antar att, när ni använder ordet logiskt, att ni menar det att ordet skall betyda giltig slutledning. Du kan inte bara hänvisa till logiken utan att visa hur du resonerade, visst du visade i din tidigare text men det var den delen som jag kritiserade som mest för att den var ologisk, ologisk med den betydelsen att den inte kom fram till en giltig slutledning, och ambiguös. Jag skulle hellre se ditt resonemang utvecklat och mer strukturerat så att jag kan förstå bättre då du uppenbart anser att jag inte förstått vad du menar i ditt resonemang och din analogi. Det är inte alltid svaret som räknas utan resonemanget som leder dig fram till det, ungefär som när man gör beräkningar inom matematiken.

Angående ateism och tro har jag redan lagt fram mitt resonemang till varför det inte är en trosuppfattning och jag har inte sett något i dina svar som är något annat än ett kortfattat, intetsägande, principiellt och negerande nej.

Vad gäller konkretiserandet av icke-Gudsbegreppet tror jag inte att ni kan skylla på att ni använder ord, då ord i sig är tämligen abstrakta. I er analogi använder ni intagandet av icke-objekt som ett argument för att en icke-tro på Gud är en tro. Ni säger att något som inte existerar faktiskt existerar, jag pratar om icke-objekten nu och inte Gud. Jag vill påpeka att det är svårt att ta in saker med sina sinnen som inte finns för att om något inte finns skickas inga elektriska impulser från ryggraden till hjärnan. Om ryggraden konstant skulle ge information från sinnena om saker som de inte uppfattar skulle hjärnan inte ha tid att göra något annat än att sålla bort redundant information. Eftersom det aldrig kommer att gå fram en signal, såvida du inte lider av någon form av störning såsom schizofreni, så kommer du heller aldrig få en signal om ett icke-objekts existens. Icke-objektet existerar inte ens som en signal i ditt huvud och än mindre som en konkret eller abstrakt tingest utanför ditt neurala nätverk. Jag pratar nu om saker som icke-existerar inom ramen för vad du kan uppfattar med dina sinnen såsom en icke-existerande blå boll, vilken du kan uppfatta om de existerade. Ni kan alltså inte ”ta in intets existens” med era sinnen för det är inte så som kroppen fungerar, ni kan säga att ni gör det men det betyder inte att det är sant.

Oj, alldeles inkorrekt! Jag anser mig vara en ateist.

Du fokuserar helt och hållet på en bisats som mer var en personlig kommentar än det som faktiskt var slutsatsen i hela diskussionen. Jag ber om ursäkt för att jag kommenterade på er trosuppfattning, vilken givetvis är irrelevant i sammanhanget. Jag skall också i framtiden försöka avstå från liknande personliga och irrelevanta kommentarer så att ni inte blir distraherad av dem och helt och hållet missar de relevanta bitarna som återfinns i huvudsatsen och den fortsatta texten.

Jag gick in i den här diskussionen dels för att jag fått det som ett litet uppdrag men även för att jag blev lovad att ni skulle vara tämligen insiktsfull och artikulär. Jag säger inte att ni inte är det men tyvärr blev jag lite besviken av era svar. Några av den var endast negationer utan några som helst argument och andra var bara korta. Jag antar att jag hade förväntat mig mer argumenterande svar då jag själv lagt ner ganska mycket tid på att formulera mig både för er skull och för min uppdragsgivare. Om ni tycker det är jobbigt att skriva längre utläggningar så för jag gärna diskussionen över en valfri kopp varm dryck på en allmän plats med mycket folk.

Konsten att argumentera en blogg

Misstro är också en tro

"Tro, ja. Ett överanvänt diskussionsobjekt, tycker nog somliga. Ämnet har fått rynkor, men ännu är det ungt. Anledningen till dess återkommande gestalt i alla sorters miljöer är att vår värld är så hemlighetsfull. Människans instinkt leder den till gåtorna. Vi suktar efter svar hela våra liv.

Tro är en term som bär på de stora frågorna, de stora svaren/hypoteserna. Tro föder både lycka och olycka, skapelse och förödelse, liksom bristen av tro kan göra detsamma med en människa!

Varför använder hon termen tro istället för religion? Jag vill klargöra för alla att även ateister är troende, men inte på ett andligt vis. Just för att stöta bort den andliga influensen använder jag begreppet tro istället för religion (som ju har en betydligt mer själslig klang).
Men ateism är ju ingen tro. Snarare brist på tro! Nu till poängen.

Du håller en sked i handen. Du tar in dess existens med dina sinnen och är på så vis övertygad om dess existens (låt nu säga att definitionen av existens eller icke-existens bestäms av vad vi tar in med våra sinnen). Du tror på skeden.

Jag plockar nu undan skeden och din hand är tom. Du tar in intets 'existens' (för att inte säga 'skedens icke-existens') med dina sinnen och är på så vis övertygad om att du inte håller någonting i handen. Du tror på att du inte håller någonting i handen.

När en tro utelämnas ger det upphov till andra hypoteser. Om man t.ex. tror på intet tror man inte på ett konkret ting i sig, men man har fortfarande en abstrakt tro.

Min slutsas blir att den enda ståndpunkten som inte är en tro är agnosticism."


Jag skulle väl inte hålla med om att en öppen diskussion om religion eller tro är inaktuell i sin aktuellitet som ni påstår. Eftersom de stora religionerna, framförallt de monoteistiska religionerna, inte tillåter ifrågasättande av Gud eller Guds ord blir det svårt att överhuvudtaget ha något som kan liknas vid en kritisk granskning. Den enda möjligheten som reellt finns är att diskutera huruvida Jesus, Mohammed eller Moses, för den delen, hade Bermuda-shorts eller tanga när de skulle bada i röda havet, om lite ad absurdum tillåts. Det är först under de senaste hundra till två hundra åren som det funnits en möjlighet att öppet kritisera religion och trosuppfattning.

Att religion ständigt är på tapeten nu för tiden är inte konstigt alls; en av de funktioner som religion har är att styra ett samhälle vilket tenderar att krocka med den sekulariserade demokrati som vi, i väst, värderar högt.
Vad gäller anledningen till att religion eller någon form av trosuppfattning återfinns i alla kulturer så ger ni svar på den själv i efterföljande mening. Det faktum att människan söker förklaringar, inte till gåtor så mycket som till svaret på frågan varför, är anledningen till att religion finns på så många platser och framförallt till varför det finns tusentals olika. Hur kan det komma sig? Att man förr i tiden värderade blind tro över tro med bevis kan vara en förklaring men även att människans sunda förnuft och vad vi uppfattar känns rätt inte alltid, eller oftast inte, är rätt.

Att en tro skulle bära på några svar är en rent av befängd åsikt. Det skulle vara som att acceptera alla möjliga svar på det matematiska problemet: 1+1. Visst, att svara 3 är faktiskt ett svar men det är definitivt inte svaret på den givna frågan, att acceptera 3 är däremot enklare än att faktiskt lära sig räkna. Tro handlar inte om att få svar, tro handlar om att besluta sig för något och acceptera det för att det är bekvämt. Att det är bekvämt och tar mindre energi än att faktiskt undersöka hur saker och ting fungerar är nog den primära anledningen till att religion och trosuppfattning är så svår att få bort i samhället. En annan anledning skulle vara att folk vill ha en högre mening i livet, en mening som de inte själva varit tvungna att fabricera. Tro föder inte heller lycka, olycka, förödelse eller skapelse, hur den nu kan föda skapelse känns lite lustigt, utan det är faktiskt människor som gör det och ingen eller inget annat. Att försöka delegera bort ansvar till religioner, eller tro, är orättvist mot de människor som gör goda saker. Nu vet jag att det är vanligt inom religion att man gör just så; när något bra händer så är det Gud som haft ett finger i spelet men om det händer något hemskt med någon nära så är det sällan Gud som gjort något. Att man kan delegera ansvar till Gud är också den grund som fundamentalister vilar på när de utför sina illdåd, eller som Steven Weinberg säger: "Religion is an insult to human dignity. With or without it, you'd have good people doing good things and evil people doing evil things. But for good people to do evil things, it takes religion".

Det faktum att ni använder begrepp I er argumentation som kan uppfattas vara tvetydiga hjälper er inte att definiera tro. Vad menar ni när ni säger själslig eller själslig klang? Religion har tro som en basis för deras världsuppfattning, sätt detta i kontrast till ateism som oftast är agnostisk i teorin men ateistisk i praktiken. En ateist är inte någon som proklamerar att de inte tror på Gud, vilket många religiösa vill få det till, en ateist är en person som hävdar att det helt enkelt inte finns tillräckligt med bevis för en tro för att det skall vara värt att ägna en stor del av sitt liv till idoldyrkan. Nej, ateism är i sig ingen tro, det är ett begrepp för att beskriva folk som inte har någon religiös anknytning. Däremot finns det många ateister som har olika trosuppfattningar vad gäller alla möjliga saker och ting men det är lika frånkopplat ateism som slöjan är frånkopplat Islam.

Nu till din utläggning om skeden. Det första som slår mig är hur du brutalt kör över en stor grupp av människor, framförallt blinda och döva men även andra som har sinneshandikapp, med ditt strutsresonemang. Om man definierar vad som finns utifrån sina sinnen stöter snabbt problem, något som även René Descarte insåg, eftersom våra sinnen kan luras. Korsa fingrarna och dra längs med näsa och så känns det som du har två näsor, vänd upp och ner på tungan, bit ner och dra med fingret på ovansidan eller det faktum att vi inte ser ett hål i vårt synfält där den blinda fläcken sitter är exempel på att man inte kan lita på våra sinnen. Faktum är att allt vi uppfattar är endast en simulering av verkligheten. Varför en simulering? Vår hjärnas primära funktion är sålla information, den tar bort miljoner bitar information varje sekund för att vi inte skall bli överväldigade av alla sinnesintryck. När var senaste gången ni kände kroppsbehåringen ligga mot huden till exempel. Det faktum att du fortfarande ser boken på den plats där texten försvinner in i den blinda fläcken stärker även uppfattningen om att vår hjärna simulerar vår omgivning. När man tar droger sätts mycket av sållningen ur spel och det är därför som människor påverkade av till exempel LSD kan stirra i timtal på något så banalt som sin egen handflata, det finns helt enkelt mycket mer att se. Vi vet, inte tror, att saker som vi inte kan uppfatta finns. Vi vet att atomer finns och fram tills att elektronmikroskopet uppfanns kunde vi inte se dem. Vi vet att bakterier finns även om vi inte kan se dem med blotta ögat. Att du aldrig mer kommer se din cykel om du kastar ner den i en sjö gör inte att den inte finns kvar i sjön när du går där ifrån, för att uttrycka mig vardagligt.

Det verkar som om ni försöker definiera tro som ett begrepp som bäst kan liknas vid en gissning och det kan vara sant och när det gäller religion är det precis så som tro fungerar för att religion grundar sig i en blind tro utan bevis. Att du dessutom försöker definiera en icke-tro som en tro gör att vi får en språklig byråkratisk sörja. Det finns en anledning till att vi inte har ord för allt vi inte är, det är helt enkelt för många saker vi inte är. Ateism är undantaget till denna regel, jag skulle vilja gå så långt som att säga att ateism är det enda ord som beskriver en människa för något den inte är, religiös. När var senaste gången du hörde ordet för icke socialdemokrat eller icke rörmokare?

Din slutsats blir att agnosticism är det enda som inte är en tro, mycket troligen för att detta är den grupp av människor du anser dig tillhöra. Men om du applicerar ditt tidigare resonemang på din egen tes så får du plötsligt en konflikt, du har argumenterat emot din egen slutsats. En agnostiker tror att det inte är möjligt att bevisa huruvida det finns en Gud eller ej, i realiteten går det att bevisa om något existerar eller ej, även om det inte går just nu. Eftersom det är agnostikerns abstrakta tro, ett begrepp du anser dig mynta, att det inte går att bevisa eller motbevisa en Guds varnade eller icke-varande så är agnosticism en tro enligt dig, ergo: din slutsats är felaktig.

Som ett litet appendix vill jag bara påpeka att de flesta agnostiker är ateister i praktiken precis som de flesta ateister, än så länge, är agnostiker i teorin och att även religiösa är ateister den enda skillnaden är att ateister går en Gud längre, sett från en monoteistisk religion.

Problemvärde i tillsynes osympatiska syntetiska problem

Det förvånar mig gång på gång hur lite människor inser att deras världsuppfattning är fläckad av deras eget medvetande. Det faktum att alla deras intryck är noga utvalda av deras undermedvetna och att miljoner bitar av information sållas bort varje sekund av deras vakna liv, tycker man, vore bevis nog och incitament nog att ta lite mer tid till att försöka förstå andra människors perspektiv. Istället för att göra detta uppvisar de endast platta ensidiga perspektiv på sin tillvaro, som om deras situation vore unik för just dem. Jag antar att det är sant som man säger att man alltid skapar sig problem om man inte har problem redan. Åh andra sida skulle jag väl kunna se en skillnad i problemvärde, om man kan kalla det så, mellan de problem som man får när man är hemlös och fattig jämfört med de man skapar för sig själv när man bor i ett av världens rikaste länder. Trots detta så upplever jag det som om de personer som har reella problem, allvarliga sådana, såsom att vara utan bostad eller att vara narkoman möts med tillsynes lite sympati i jämförelse med att någon var otrogen, att någon fick restskatt eller att någon inte har råd att ha kvar sin sommarstuga. Varför är det så? Varför hör man ofta att fattiga och hemlösa skall skylla sig själva för att de befinner sig i en situation de inte kan kontrollera. Visst de kunde väl skaffat sig en utbildning eller bara struntat i att bli drogberoende. Å andra sidan lever vi i ett samhälle där drogintag är en standardsysselsättning minst en gång i veckan och för somliga kan detta te sig mer som rysk roulette än ett fritidsnöje. Vad det gäller klassvandring med hjälp av utbildning så är det, givet, en stor möjlighet för fattiga att förbättra sitt jobb. Problemet är att vi bortser från den kausalitet som råder mellan hur lätt man har för studier och hur mycket pengar ens föräldrar tjänar. Det är tyvärr så att ju fattigare hemförhållande du härstammar från desto mindre bra studieresultat uppnår man. Föredelaktigast är om du kommer från en familj där samtliga har en akademisk utbildning.

Är då deras situation unik? Om det finns 6 miljarder människor på vår planet och bara 1 miljard av dessa har liknande sociala förhållanden skulle du nog med högsta sannolikhet innebära att just i denna stund har någon annan person exakt samma problem som du har. Gör detta det problem mindre svårt? Nej, självfallet inte. Vad jag däremot tycker är viktigt är att man gör en differentiering mellan syntetiska problem, de vi skapar för oss själva, och reella problem. Alltså en liknande skiljelinje som finns mellan lycka, det vi får när vi får det vi vill ha, och syntetisk lycka, det vi får när vi inte får det vi vill ha. Det är ingen reell skillnad mellan dem i kvalitén utan du kan var lika olycklig oavsett om du har ett syntetiskt problem eller ej. Vad som borde skilja dem åt är hur omvärlden väljer att agera. Syntetiskaproblem bör tas i andra hand och om sympati skall ges och åtgärder göras så bör det i första hand handla om reella problem.

Nästa gång du ser en människa som tigger eller en hemlös, stanna då upp och tänk till; försök att föreställ dig att du är den personen och att de problem som han eller hon har är dina. Fråga dig sedan: Är det ett reellt eller ett syntetiskt problem som denne personen har? Är personen värdig din sympati?

/B/ for Bendetta

I have chosen to do a semiotic analysis of a short thread from the image board of 4chan. I will mainly be focusing on the first post of the thread since that is the most interesting of the bunch, from a semiotic point of view.

In the first thread we have three important signs all of which are signifiers rather than signified. All the signs are in other word representative rather than what the actually seem to be. The three important signs are the text, the Guy Fawkes mask and the eyes and mouth of the mask itself.

All the three signs are connotations which mean they are hard for people not of the community to understand, that you need inside knowledge of the current codes in order to decipher the message as a whole.

The first sign, the text, is an allusion to the film V for Vendetta. The text is a rewritten monologue from the film in which the protagonist gives a fiery introduction of himself using alliteration. In the film the alliteration is based on the letter V but here, as you can see, the author has chosen to use the letter B which alludes to the name of the image board in which the thread was made.

The second sign, the Guy Fawkes mask, is also alluding to the film in which an anonymous horde, all clad in masks, rises up to protest against their totalitarian government. Much like the members of 4chan are all an anonymous horde. This is also an allusion to a meme that has arisen on the boards. Members often proclaim while they are posting anonymously that “We are anonymous! We are legion!” meaning that you can not stop the invisible, anonymous army of 4chan, or something to that end.

The last sign is the eyes and mouth that have been photoshoped onto the mask. This sign signifies one of the oldest memes of 4chan, “cock mongler” or the newer and less provocative name “grin man”. The meme is simply an image of a man, wearing a t-shirt with a dinosaur on it, who is grinning like a madman. The image, and especially the face, is popular to photoshop into other images often with a comic result. The sign signifies the community of 4chan and especially the image board of /b/.

The most important of the signifiers are the eyes and the text. Removing the mask would probably not change the message by a lot. However the mask works to increase the allusion of the text.

The codes needed to understand the signs are: knowledge of 4chan community memes, knowledge of English and knowledge of either the film V for Vendetta or the comic bearing the same name.

Considering what you need to know in order to fully understand the post I would say that the post itself is not open to much interpretation. The connotations to a frequent visitor fo the boards are quite clear and are not really open for interpretation. I guess one could argue that the signs are denotations rather than connotations but if you remove them from the post most of their meaning would change. The signs, although not open for interpretations, are in deed very bound by context hence making them connotations.

The poster is using the signs to create a paradigm that appeals to the anonymous user of the image board itself. And I would say he is quite successful judging by the first couple of answering posts he got.

6 credit course Question 1: B

1. Answer one of the following, using 1200-1400 words.

a) Compare and contrast Sethe in Morrison’s Beloved and Jack in DeLillo’s White Noise in terms of how they function as types, representative of a certain social group in a particular time and place, and characterized according to certain novelistic literary conventions (such as style and genre).

b) Compare and contrast Beloved and White Noise in terms of how they express a vision of human agency that may be termed tragic. Consider also the limits of the tragic vision in each, in terms of contrasting or alternative visions/conventions such as romance and the absurd.

If Sethe in Toni Morrison’s book Beloved is an agent of tragedy, from a general human perspective, then she is so on a much more down to earth manner than Jack from White Noise. The tragic events that shape the destiny of Sethe and those around her can be clearly related to and obviously identified as traumatic. I am, of course, speaking of the physical abuse she suffered at the hands of her former owners but also about the more general theme of the book, the long lasting effects of slavery. Tremors of which could argued to be felt up until our current day and age. The rape of Sethe works as catalyst for the tragedy that is soon to be the rest of her life. The event works as a justification of the murder of her own child, Beloved, and that act later leads to Sethe becoming an outcast in the black community in which she resides. Incarcerated in her own house with her only daughter, Denver, until the ghosts, not literary, of her past comes back to haunt her and driving her off the edge of sanity in a true Shakespearian manner. Although she finds temporary happiness and comfort with Beloved it is but temporary and soon leads Sethe to darker times.

I say it is more down to earth due to the fact that the tragic events that take place are almost the universal definition, if there is one, of what the man in the street would call tragic. Rape, loss of sanity, excommunication, incarceration and of course the loss of one's own child, albeit at her own hand. That being said, the tragedy is not something that looms over the book itself but it is rather small events that happen and then have dire consequences.

In comparison to the more satirical or almost absurd tragedy that occurs in Don DeLillo’s White Noise you will find that the characters in Beloved have very down to earth reasons for their strife. The White Noise tragedy lies not in things that happen in the book, you do not get any concrete event which explains their weird obsessions with death. In fact it is the obsession and fear that is the tragedy itself. Every part of their life, both Jack’s and Babette’s, is tainted by the revelation that they indeed are going to die. This looming doom naturally leads to several events which could be labelled as tragedies which later culminates in the shooting of the lord of Dylar, Dr. Mink.

To sum up the first half of the answer: In Beloved events beyond the characters control forces them into a pattern of actions which leads them to tragedy while in White Noise the fear of their own demise makes them create tragedy, tragedy which could have been avoided had they not been so occupied by their own mortality.

The White Noise notion of fear having tragic consequences in the lives of people is indeed an up-to-date and contemporary theme highly relevant when one tries to understand contemporary society, even though it was written more than twenty years ago. Back then the cold war was still going on and the main enemy causing the most fear out of people around the world, but mostly in the United States and western countries, was the Soviet Union and communism. Today the antagonist and the agent of fear in our lives, and the lives of people living under the banner of American culture, is the silent and invisible threat of terrorism. The fear of dying due to old age, car crashes and smoking has been put in hold in favour for the horrible thought of being the victim of a sudden death at the hands of an ungodly Muslim terrorist. Most Americans seem to have a hard time understanding why not all countries share the same values or why they do not simply emulate the American society in order to increase their chances of leaving the poor house and joining the exclusive club that is western industrialized countries. The American society is, after all, to many Americans a universal model for success (Campbell & Kean, 2006: s267-270). In Jack’s and Babette’s case it is a question of not understanding why they have to die. In what way is that fair? Realizing that they can not escape their ultimate fate they try to cope with their fears. Babette’s hunt for a cure can easily be compared with people shuffling into stores buying radiation suits and gasmask in order to at least stand a fighting chance when the silent killer comes to town. Dr. Mink is in reality a symbol representing all opportunists who thrive on the irrational fears of others, allthough I guess a fear of death ultimately is not irrational but you get my point.

If one extrapolates what I have already said about Beloved and try to focus on what may be the ultimate catalyst to the tragic events that unfold in the book, which I estimate to be slavery. Toni Morrison tries, in Beloved, to give a black narrative to a dark chapter in American history which traditionally only had been commented on by well educated men, hence mostly white men in the middle to upper classes of society. She tries, as stated earlier, to give a glimpse of how slavery has worked to cripple the chances of black Americans to move up in both social and monetary status. And this confirmed by Campbell and Kean: “[…] through the reconstruction process of telling African-American history to remind her audience, both black and white, of the restrictions imposed on the opportunities of young blacks [...] (Campbell & Kean, 2006: s89). Although the quote was talking about The Bluest Eye, also written by Morrison, I do feel that also applies to Beloved, at least in regards to the perspective from which I have chosen to analyze the tragedies contained within the cover of the novel. Toni Morrison does not only let you see the long term effects of slavery, or what could potentially happen, but in the book she also forces the reader, as she is forcing the characters, to deal with the past no matter if you are black or white. Like Beloved comes to haunt Sethe and Denver in the book, you as a reader, is haunted by the reminder of a not so glorious past no matter what colour your skin is. This is also mentioned in American cultural studies on pages 89 to 90.

To summarize once again I think the main differences between the two books are perhaps what the authors chose as a focal point for what they deem as tragic. White Noise warns us not to dwell on the future and the coming of the inevitable darkness that is destined to be our grave, but to live your life to its fullest. There is folly to live in constant fear of potentials because you tend to miss out on all the good things that might happen.

This, of course, stands in stark contrast to Morrison’s word of warning. Morrison urges us not to forget from whence we came lest it come back to haunt us. For what we are today clearly is the product of a continually increasing pile of events which belongs to the past. History exists so that we may learn from our mistakes. Or as Konrad Adenauer would put it: “History is the sum of total things that could have been avoided.”

6 credit course Question 2: B

2. Answer one of the following, using 600-800 words.

a) Discuss the extent to which Dances with Wolves succeeds in relativizing the Euro-American perspective, taking a genuine Native American point of view .

b) Discuss the representation of masculinity in Fight Club.

Although I do feel that the theme of masculinity within Fight Club is secondary to the theme of consumerism I will try to give a thorough examination of the masculinity within the film.

With the rise of feminism at the beginning of the twentieth century and with its gained momentum within all branches of society and culture as we entered the twenty-first century one can ask the question: What happened to masculinity? With our culture now geared towards defining what feminism is and what proper male conduct should be a lot of men probably find themselves in a sudden state of emasculation. In today’s pro feminist society it is no longer okay for a man to be a man. To be a man is to be an oppressor of women and gender equality.

The film Fight Club we get to see a confused Tyler Durden living his life and not really knowing who he is. In his search for himself and his role in society he joins different crisis groups. One of which is for people with testicular cancer, people who have lost their manhood and are struggling to convince themselves that they are indeed men. Bob which later will join the fight club even has large breasts to further the image of these men as emasculated in a society dominated by a feminist agenda.

The fight clubs themselves, the amateur boxing clubs, work as a way for the members to express their chained up primitive urges. In fight club all men are equal and it is ok to give in to primitive, and traditionally male, urges which are no longer sought after by the rest of society. In the fight club they get a clear cut definition of who they are, they are members of fight club. No one asks any questions about them or about fight club, members are defined not by their gender but by their actions.

The masculinity in Fight Club is indeed portrayed from a more romantic and classical view. The definition is perhaps taken from a time where men were men, they worked hard, fought for their women and did other manly things. I think that this portrayal of masculinity is not without a hint of satire. It works more towards the mean of combating the dominant feministic view rather than as a dogmatic manual of manly etiquette. Although after the film premiered a bunch of real fight clubs were started, probably by people who did not understand that getting punched in the face hurts, a lot. But it is this reaction to film that gets me thinking that there is perhaps something missing in modern society in regards to masculinity. We live in a society where women can wear anything they want while men are limited to what is socially acceptable, hence no skirts for men. Besides the traditional taboos which men have in western culture we now also have a lot of added musts and don’ts which we did not have before. Being a man ends up being someone who is incarcerated in his own gender and not really understanding what his gender really is. Perhaps this is why Tyler Durden urges his members to go back to basics and perhaps this is why the members feel liberated by doing so.

FOX NEWS VERUS CNN: FIGHT!

I have chosen to analyze two different articles, one from CNN and one from FOX News, both articles report on the same event, a rocket barrage by Palestinians against Israel.

I would like to start my analysis by taking a look at the headlines for the different articles mostly because it is the first thing you read but also since the headline of an article is designed to get your attention and sets the mood for the rest of the of the text. If we take a look at the FOX headline in regards to end weight, that new and important information is put at the end of sentences, we see that the fox article tries to shift the focus not to where the attack took place but who actually fired the rockets, in this case Palestinian militants. The CNN headline on the other hand does not mention the word militant or even theorize on the culprit at all in the headline. In fact the word militant is not used until line nine in the article and even then they do not mention the word in conjunction with the rocket attack. The FOX headline also uses a quote directly in the headline, a quote which is used out of context, for the purpose of making the attack sound bigger and grander. 'Massive', to me, is a word a lot like 'awesome' in the sense that both words imply some kind awe. A massive attack, to me, is on an epic scale, an attack almost like an invasion of, in this case, Israel. By using the word FOX need not say the number of rockets fired but they simply imply the number to the reader, in this case a huge number, and if FOX ever were to be queried on the subject of the number of rockets fired they would be in the clear because, as I said, the word massive does not specify a number at all. The CNN headline does not imply a number at all but simply states that a rocket was fired into Israel from Gaza or rather that it was only one of them that hit a coastal city. In fact CNN even states that the rocket, the one, fired hit a target, in this case a coastal city. The FOX headline on the other hand simply says that massive amounts of rockets were fired and I would even go so far as to state that the FOX headline implies to the reader that the militants firing the rockets are stupid and unskilled and therefore could not hit the broad side of a barn if they stood in it, or something in that direction. I do admit that my analysis is tainted by the fact that I do know that FOX has a right wing bias, and are not ashamed of spinning their news that way, and because of that they tend to take the side of Israel no matter what.

Let us leave the headlines and proceed into the vast jungles that make up the text of these articles. The FOX article is a bit longer and a bit more detailed than the CNN one. The text tends to focus a lot on what the Palestinians did and justifying the actions of the Israelis. The Israeli airstrike is mentioned only as a subclause at first in the FOX article. While the CNN article, on the other hand, makes it quite clear that the rockets were following the Israeli airstrike. The FOX article later on describes the underlying factors to the conflict, but that is after they have made sure the focus is on the rocket attack that the Palestinian militants made. They finish off the background to the conflict by naming the casualties in the different incidents as Hamas militants and by doing so justifying the actions of the Israelis and again implying blame to the Palestinians. Fox then later on in the article mention that since the ceasefire has been put in place the Palestinians have provoked Israel on several occasions’, again shifting responsibility and blame away from Israel, with other attacks.

The CNN article, though it uses the word militant, only uses the word militant in conjunction with the word Hamas and they do thereby avoid calling all Palestinians a paramilitary force, which the FOX article do not. The CNN article sets aside a large quantity of text, relative to the article size, to describe the types of rockets used. They make a point that the rockets are crude and not very accurate, almost harmless, which of course they are not. CNN also cites representatives of Hamas and the Palestinians as sources for their article which sends a signal the reader, an Israeli partial American, that CNN has taken the time to see things from both perspectives, which may or may not be true. The only reference FOX does is a quote from an email from Hamas towards the end of the article, other than that they seem to be citing facts gained through the Israeli army and its representatives.

The last thing I would like to bring up is the difference in the amounts of rockets fired. In the CNN article there were about twenty rockets fired and one hit. The one that hit was a Quasam rocket, which they describe as crude and primitive. The FOX article describes that there were at least thirty rockets fired. The use of massive in conjunction at least implies to the reader that probably a lot more were fired. FOX also states, instead of saying there were no injuries, that there was no immediate word of injuries or damage which implies that there were injuries and damage, just not reported immediately. However the article leaves it at that, they never say if there were any reports later on, they leave that up to the reader’s imagination.

Since I am running out of space I am going to try and sum it all up. FOX makes no secret of it being partisan to the Israelis in its article and even though the article is more detailed than the one from CNN the extra details tend to work as a justification to the actions of the Israelis and their pre-emptive strikes. CNN at least makes a stab at being unpartisan although they obviously, in most cases and even so in this article, tend to side with the Israelis.

600 ord mod

Det är alltid svårt att definiera ord som alla tycks veta vad det är. Om alla vet vad mod är varför är då inte fler modiga? Mod tycks vara något ouppnåbart, något så sällsynt att man inte ens strävar efter att bli kallad modig. Detta i kontrast till begreppet lycka vilket alla tycks jaga efter med en blåslampa i högsta hugg.

Vad är mod? Det kanske är lättast att påbörja en definition av mod genom att redogöra för vad mod inte är. Mod, är inte att dö för sitt land. Mod, är inte att visa sig stark inför andra, att stå för något man säger, att vara principfast, stark och oövervinnerlig. Mod är inte det som de flesta tror mod är. Själviskhet, egoism och egocentrism är ord som vandrar längs den snäva bana där den generellt accepterade definitionen ligger. Det är inte mod att offra sig själv för att rädda sitt barn. Det är inte mod för en brandman at gå in i ett brinnande hus och det är inte mod att bita ihop och uthärda det outhärdliga. Vad är mod?

Mod är att kunna ställa frågan som ingen annan ställer. Att ifrågasätta sig själv, sin roll och delaktighet i en helhet som inte alltid är något man kan vara stolt över. Att ändra sig själv, sitt liv, sina åsikter så att man blir någon annan, någon som är bättre än den du är även om du inte gillar den du blir. Att sträva efter att bättra sig, att be om hjälp när man ligger ner, är utslagen, utmärglad och hjälplös även om det kostar din stolthet. Att öppna sig och inte spela med i livets pantomim, att visa alla vem du är, vad du står för och varför. Att inte vara principfast, att förändras, att byta roll och att vara ärlig. Är detta mod?

Att acceptera att vi alla skall dö är inte mod men att leva ditt liv för andra, att göra den tid andra har, den lilla tusendel av en sekund som vi alla har på universums tidslinje, att göra den tiden lite mer uthärdlig för alla, det kallar jag mod. Det är inte att dö som är svårt och outhärdligt, för dö kommer vi alla att göra. Det är att leva som är svårt, något som vi alla har svårt att undvika. Att inte bara leva i nuet utan även för framtiden, att inte bara leva för sig själv och sin familj utan att leva för andra och att inte bara leva på andra utan även med andra, det är svårt. Det kräver mod om något.

Vår värld är inte varmhjärtad, god och omtänksam. Den är kaotisk, hämndlysten och cynisk. Den bara finns och är, precis som vi bara är men det finns en skillnad: Vi vet att vi är, vi kan påverka den vi är och vi kan påverka hur andra är.

När vi gör livet bättre för andra, då är vi modiga. När vi lär oss något nytt eller när vi ändrar en uppfattning, då är vi modiga. När vi ser oss själva i spegeln och ser en möjlighet till förbättring snarare än perfektion eller imperfektion, då är vi modiga.

Mod är inget sällsynt, något som skall ställas på en piedestal. Modig kan alla vara, bör alla vara, det är lätt, tillgängligt och vackert. Mod detta enstaviga ord som ingen lägger märke till, som folk felrubricerar och sedan tror att det är ämnat för några få människor som är bättre än vad du är. Ingen är bättre än dig, du kan bli allt som alla andra kan bli, göra allt som de gör, lära dig allt som de lär. Det krävs vilja, det krävs förändring, det krävs mod.

An assignment.

4chan was first created in 2003 by Christopher Poole, although this might not be his real name, and has since then grown to be the second largest image board on the internet as well as one of the largest internet communities around. I say second largest image board since the largest one is the Japanese equivalent of 4chan, 2chan. 4chan started as an image board for people who were interested in Japanese cartoons, anime, or Japanese comic books, manga, but has since then grown to include a large variety of people. The most popular of the image boards on 4chan is by far /b/ or more commonly known as random. Random differs from the other boards in that there are no strict rules as to what you are allowed to post as long as it is not child porn, which is more or less the only rule that /b/ has. All the other boards on 4chan have different themes and your posts must be related to the stated theme. Examples of themes are anime, manga, food, weapons, news, traditional games, art and photography. As you can see there are a large variety of boards and it is almost impossible not to find one to ones liking.

What is an image board? Well it is kind of like a message board, and if you want you can post only text, except it focuses more image posting and compared to most message boards, which can make it a hassle to post images, 4chan has a fundamental and fairly easy interface when it comes to posting images. More or less you simply browse your hard drive for the image you want posted and then upload it to the 4chan server and you are done.

What separates 4chan from other communities? Well the main difference between 4chan and other message or image boards or even other communities as a whole is that 4chan has forced anonymity. Everyone posting is anonymous and it is even impossible for people wanting to post under a name to do so. The reason for this is often stated to be that what you say and think should matter more than who you are. Most posters refer to both themselves and others as anonymous with pride and the meme, which we will get into next, We are Anonymous, we are legion is often cited when talking about themselves since it is a common view that anonymous is indeed an invisible, unstoppable anonymous army or force fighting for the greater good or just for some lulz.

One of the keys to understanding what people say or refer to in a discussion on 4chan is to understand the thousands upon thousands of memes that exist. What is a meme then? A meme is, in this case, a catch phrase or an image spread voluntarily from peer to peer over the net. One might even define it as a tidbit of pop culture or information that has taken on a life on its own, spreading out to the masses. Most memes on 4chan, however, are internal jokes that seem to be nothing but gibberish to people from the outside world. But since 4chan manufactures many memes a lot of them have spread into other communities such as youtube or even television or film. For example Tay Zonday's song Chocolate Rain would not have reached its popularity if it had not been posted on 4chan. The rating on youtube rocketed as 4chan users flooded in to watch the tiny clip. The song has since then been sung by Tay Zonday himself on American national television and plenty of covers have been made of it by famous artist such as John Mayer and Tre Cool, the drummer from Green Day.

What about the language of 4chan? 4chan shares a lot of grounds, language wise, with 1337 speak. Although 4chan did not exist when 1337 was first used it has contributed to the evolution of 1337 speak. Many new words or phrases used by people writing or speaking 1337 have their origin from the internet sub culture of 4chan. For example typing orly or rly instead oh really or really is something that is derived from 4chan’s caturday meme, a day when you are only, unofficially, allowed to post cats in /b/. The fact that most people relate the phrase orly to be written on an image of an owl can be further used to argue that the image comes from the 4chan sub culture. But it is not only in text that you can communicate on 4chan but also, since it is an image board, through images. A common way to say someone is being stupid or an idiot is by posting a man that holds his right hand over his face. These types of images are known as facepalms and the word itself is also often used when someone needs to point out how frustratingly stupid the other person is. I guess you can say it is the 4chan equivalent of the doh! from the popular animated series The Simpsons.

The language that is posted on 4chan varies a lot from anonymous to anonymous but one might say that the non standard varieties and 1337 speak are the two most common written types of English on the image board, that and of course transcribed spoken English. However sometimes it can be easy to mistake a meme for poor grammar. For example the meme or phrase do not want is the same as the word no and is used in the same way. In fact the meme comes from a pirated version of Star Wars episode 3. When Darth Vader shouts out no towards the end of the film when he learns that his lover, Padme, is dead the word no is translated with the phrase do not want. Because of this the phrase do not want is widely used in the same manner as portrayed in the film, not only on 4chan, but in many other communities as well.

I feel that I am running out of space, there is of course a lot more to be said about the language and I could probably write a small thesis on the subject but since you wanted one page I almost have 3 I think I will stop now. I hope this is what you wanted otherwise I will have to revise the essay I suppose.

En kontaktannons.

Som så många tidigare nämnt så är det väldigt svårt att beskriva sig själv. Något som jag skulle vilja kalla skitsnack. Det svåra i en beskrivning av sig själv ligger inte i att man har svårt för att veta vem man är utan att man har svårt att sätta sig in i hur andra uppfattar den beskrivning men delger. Det svåra är alltså hur man skall ljuga, vad man skall utelämna och hur man kan manipulera för att få så stort intresse för sin profil som möjligt. Jag tänker därför göra ett litet experiment, jag tänker vara ärlig.

Om jag skulle sammanfatta min personlighet i en mening skulle det förmodligen vara: Älskad av få hatad av många. Varför det är just så har jag ingen aning om men jag har mina teorier. Dessa har framförallt att göra med att människor över lag inte tycker om att höra sanningar om varken sin person eller om vad de gör eller tycker. Något som jag har en tendens att berätta för dem. Inte så ofta för att vara elak utan mer för att människor ber om min åsikt.

Jag är även extremt självkritisk och anser mig på grund av detta inte vara särskilt intelligent. Detta trots att jag har blivit beskriven som den smartaste människan andra har träffat vid ett flertal tillfällen. Dock har jag insett att jag, i jämförelse med den normala standarden, är väldigt allmänbildad. Jag kan lite om allt och mycket om en del helt enkelt.

Jag fascineras lätt av människor och deras agerande, eller bara av världen i stort. Fascinationen skulle väl mest kunna liknas med den en 3-åring känner när han undersöker sin sula efter att ha trampat på en skogssnigel. Jag ser ner på väldigt många människor och det gör förmodligen mig till en hemsk person men om bara människor hade tagit sig lite tid och grubblat över vad de egentligen håller på med så hade jag inte behövt göra det. Det är inte så svårt som det låter, jag gör det hela tiden.

Jag diskriminerar inte roliga saker på grund av sociala normer. Om jag tycker något är roligt så gör jag det. Detta är förmodligen anledningen till att jag är allmänbildad. Det finns helt klart anledningar till att människor gör saker och jag har kommit fram till att den anledningen oftast är att det faktiskt är roligt. Folk spelar datorspel för att det är roligt, folk dricker alkohol för att det är roligt, folk har sex för att det är roligt, folk tittar på film för att det är roligt, folk åker utomlands för att det är roligt. Därför har jag ett öppet sinne och provar allt en gång, det vore synd att missa något som är roligt. Med tanke på hur världen ser ut så behöver vi alla de få roliga stunder som finns.

Till slut vill jag prata lite om snällhet, för snällhet tycks vara något som är populärt. Alltid när man läser andra profiler kan man se hur människor stolt proklamerar, likt en 7 åring som beskriver positiva egenskaper hos sin fröken, att de är en snäll tjej, flicka eller tös. Jag själv, däremot, är inte snäll. Jag är elak och jag trivs med det. Jag gillar att jävlas med folk, prova gränser och visa min överlägsenhet. Trots detta är jag den snällaste, mest godhjärtade, personen jag träffat under min korta livstid här på jorden. Det säger kanske mer om de jag träffar än om mig själv säger ni. Men om man tänker efter en extra gång: Hur många gånger gör jag snälla saker av enbart altruistiska anledningar? För de flesta, mer normala människor tror jag nog, handen på hjärtat, skulle svara aldrig. Åh andra sidan gör jag det hela tiden, jag går ständigt omkring och gör små och stora goda gärningar utan att för den delen själv få ut något av det. Jag mår inte ens bra av det. Varför? För att jag aldrig får någon respons på mina handlingar, och om det är respons man vill ha, för att man skall må bättre, då är det inte längre en altruistisk handling utan en självisk.

Man made social.

I see a sea a roaring sea
It moves a sickly pace
We all brace and stand our ground
Though I pray it's all too late

Malevolent and relentless
We are pushed against the walls
Water soon stand far above
As we drown in our own halls

Push you down, crush your will
Your body is made still

Silence takes you, darkness falls
Your will is shackled in it's halls
Free of bonds, it no longer roams
With the sea it moves
Your will, now foames

Sir Marcus Browning MP.

Mina herrar, damer och gentlemän. Det kommer en tid då vi alla måste ställa oss upp och bli någon att räkna med. Jag ställer därför mig upp nu och låter mig räknas. En. Till var och en av er säger jag: ni är en etta. För ettor skall komma att bli av singulär vikt. Vi står just nu inför den gravaste ekonomiska krisen sedan 1380. Och som ni vet finns det fortfarande de av oss som kommer ihåg den dagen. Det eviga lidandet, oroligheterna, irritationen och allt kämpande. Om vi skall förhindra att ljuset över våra liv åter igen släcks måste vi ställa oss själva livsnödvändiga frågor. Var är vi? Hur kom vi hit? Varför kom vi? Vart vill vi ta oss? Hur vill vi komma dit vi vill ta oss? Hur långt måste vi ta oss innan vi tar oss dit vi vill komma? Hur skall vi veta var vi var när vi tog oss dit vi skulle? Har vi en karta? Varför lämnade vi platser bakom oss för att ta oss dit vi nu är? Var var vi innan vi var tvungna att ge oss av för att ta oss dit där vi är innan vi visste vart vi skulle för att hamna där vi ville vara? Var skulle vi hamna om vi hade ett val? Var skulle vi hamna om vi slutligen inte hade något val? Vad skulle vi välja om vi fick valet? Har vi det valet att välja? Eller kan vi till och med vara petiga angående valets val? Vad är valet? Alternativ! Skall vi sluta nu? Retoriskt. Eller vill vi ta oss tillbaka till början och börja om igen? Kanske inte. Men ni kan sannolikt förstå min poäng, för det jag pratar om är livet. För livet är en av de saker som vi alla finner ganska svårt att undvika. För att citera Ester Rems: "Livet är osäkert". Mitt liv har en säkerställd säker osäkerhet i sig självt. Jag är säker på att ert har detsamma. Med min osäkerhet och er osäkerhet så finns det säkert en säkerställd grad av osäkerhet runt omkring oss, detta kan vi vara ganska säkra på. Låt oss bita ihop. Mening är vad vi alla strävar efter. Vi måste ha en mening. Vi får inte visa meningslöshet. Vi måste vara meningslöshetsfulla. För vi vill väl inte sluta, vill vi? För vi vill väl inte sluta, vill vi? Som en blind man i ett mörkt rum famlandes efter en svart katt som inte finns.

Food for thought.

Igår var jag och några av mina kamrater i Marstrand för bad och grillning. Det blev inte så mycket badande men grilla, det gjorde vi. När vi satt där och grillade så slog det mig, när en av mina vänner klagade på den förkryddade laxen som han just då förtärde, att det är ganska vanligt att göra just så. Folk tycks generellt vara väldigt stolta över att de kan yttra åsikter om de mest banala saker. För att spinna vidare på matexemplet, hur många gånger har du inte hört någon påpeka att: "Det behövs nog lite mer salt." med ett stolt leende på läpparna. Hur kan man var stolt över en sådan utsaga? Det är inte så att det finns en universell smak hos människor och att det är en färdighet att identifiera och ratificera rätter som inte faller inom gränsen för denna universella matnorm. Jag känner ohyggligt kräsna människor som gladeligen påpekar att det är fel på maten snarare än på deras smakpalett och därefter ger de det generellt accepterade matlagningsfixet: mer salt och mer peppar.
Men det är inte bara inom mat och smak som folk ter sig lite udda. Ta till exempel inom musik där människor tycks tro att det faktiskt finns något som är dålig musik och bra musik. Givetvis finns det musik som man inte gillar men när man å ena sidan säger att en artist är dålig och å andra sidan använder subjektivitet som ett argument till att någon inte tycker om den artist de själva lyssnar på, är bara hyckleri.
Jag antar att det i grund och botten handlar om att man gillar att yttra sig om saker men man gillar inte att motivera sig. Det är nog därför som människor älskar att diskutera subjektiva saker som mat, musik och film. Där finns inget rätt och fel utan allt bygger bara på tyckande från alla parter. Men folk tycks göra det även när det gäller saker där det är viktigt att man har en stark bas av sunda argument att stå på. Vanligast är väl att folk yttrar sig väldigt principiellt om politik eller miljöfrågor. Hur ofta har man inte pratat med miljöaktivister, ifrågasatt deras tyckande och dragit tvärvetenskapliga paralleller, och kommit fram till att de endast tycker som de gör får att de mår bra själva av det, de känner att de gör nytta, och att de vill tillhöra en viss social grupp, vara i ett visst fack med tydliga bestämda normer. Det är väl helt ok om det inte hade varit för att de personer som gör så inte har några som helst problem med att påpeka för dig hur fel du har och hur rätt de har.
Jag begär inte att man lägger fram en fullständig härledning så fort man yttrar sig om något men om jag ber om den så skall den ju finnas där. Det är inte så svårt att tänka efter, men jag kan ha fel.

Social ambivalens i sociala grupperingar.

Jag brukar ständigt förundras över och överaskas av hur mycket människor är villiga att göra för att sticka ut. Jag kan inte förstå vad det är som lockar människor till att leka Picasso i ansiktet med en kajalpenna eller, iklädda ett par överdrivet dyra sneakers från Lacoste, spruta champagne på varandra . Vid första anblick drar jag just slutsatsen att dessa människor vill just sticka ut. Men när jag tänker ett steg längre vill jag nog säga att de vill sticka ut, inte för att synas, utan för att de , som de flesta människor, vill passa in. Det är betydligt lättare att passa in i en nischad liten grupp vilka har en eller två, ibland fler, bindande faktorer än att passa in i den ständigt skiftande normaliteten. En bieffekt av att passa in i en mindre grupp blir att man också ökar sina chanser att synas vilket i sin tur ökar dina chanser att sprida dina gener vidare, vilket kanske skulle kunna vara en biologisk förklaring till fenomenets existens överhuvudtaget. Notera att det primära syftet inte är att synas, sticka ut, eftersom de andra i den nisch du valt uppför sig och klär sig precis som du, det är norm, vilket gör att du inte sticker ut i nischen utan bara för de som står utanför den. Lägg därtill den trygghet som skapas genom olika gruppdynamiska effekter som till exempel "vi och dom"-känsla, så har man ganska goda generella incitament för att ingå i mindre grupperingar med konkreta bindande faktorer, såsom en viss musikstil eller en viss inkomst. Men jag förstår mig ändå inte på fenomenet. Detta kan bero på att jag nog är, i grund och botten, en individualist och inte tycker att man skall bry sig om vad andra tycker om än själv eller anpassa sig i sociala situationer för att verka vara tillmötesgående för tillmötesgåendets skull. Det viktigaste är att man själv är nöjd med den man är och inte att andra skall vara det. Nu är det viktigt att pointera att även om jag är en individualist så är jag inte en neonarcissist, jag trampar inte ner andra för min egen vinnings skull. Jag är en individualist i den mån att jag anser att alla har rätt att vara vem de vill, även om jag inte förstår mig på varför de vill vara den de är. Individualism ger mångfald, mångfald ger personlig utveckling.