Social ambivalens i sociala grupperingar.

Jag brukar ständigt förundras över och överaskas av hur mycket människor är villiga att göra för att sticka ut. Jag kan inte förstå vad det är som lockar människor till att leka Picasso i ansiktet med en kajalpenna eller, iklädda ett par överdrivet dyra sneakers från Lacoste, spruta champagne på varandra . Vid första anblick drar jag just slutsatsen att dessa människor vill just sticka ut. Men när jag tänker ett steg längre vill jag nog säga att de vill sticka ut, inte för att synas, utan för att de , som de flesta människor, vill passa in. Det är betydligt lättare att passa in i en nischad liten grupp vilka har en eller två, ibland fler, bindande faktorer än att passa in i den ständigt skiftande normaliteten. En bieffekt av att passa in i en mindre grupp blir att man också ökar sina chanser att synas vilket i sin tur ökar dina chanser att sprida dina gener vidare, vilket kanske skulle kunna vara en biologisk förklaring till fenomenets existens överhuvudtaget. Notera att det primära syftet inte är att synas, sticka ut, eftersom de andra i den nisch du valt uppför sig och klär sig precis som du, det är norm, vilket gör att du inte sticker ut i nischen utan bara för de som står utanför den. Lägg därtill den trygghet som skapas genom olika gruppdynamiska effekter som till exempel "vi och dom"-känsla, så har man ganska goda generella incitament för att ingå i mindre grupperingar med konkreta bindande faktorer, såsom en viss musikstil eller en viss inkomst. Men jag förstår mig ändå inte på fenomenet. Detta kan bero på att jag nog är, i grund och botten, en individualist och inte tycker att man skall bry sig om vad andra tycker om än själv eller anpassa sig i sociala situationer för att verka vara tillmötesgående för tillmötesgåendets skull. Det viktigaste är att man själv är nöjd med den man är och inte att andra skall vara det. Nu är det viktigt att pointera att även om jag är en individualist så är jag inte en neonarcissist, jag trampar inte ner andra för min egen vinnings skull. Jag är en individualist i den mån att jag anser att alla har rätt att vara vem de vill, även om jag inte förstår mig på varför de vill vara den de är. Individualism ger mångfald, mångfald ger personlig utveckling.

They play for keeps!

Det är orättvist, livet. Hur kan så många människor vara så lyckliga? Hur orkar de vara lyckliga? De måste övertyga sig själva om att varje andetag de tar är det bästa de någonsin tagit, om att alla de möter vill dem väl, om att de har familj och vänner som håller av dem. Vilka är de, dessa lyckliga människor som jag iakttar när de passerar mitt fönster? Som jag hör skratta och prata ivrigt om allt som saknar betydelse. Vilka är de, de som krammas på spårvagnen, de som gör saker för varandra, köper presenter, de som alltid skrattar och ler? Vilka är de som aldrig låter sig vara obekväma? Vilka är de som misslyckas med allt men ändå fortsätter att försöka? Vilka är de som aldrig är ensamma, som aldrig är trötta, som aldrig får lida, som aldrig blir straffade? Vilka är de som alltid får något tillbaka oavsett vad de ger? Vilka är de, dessa lyckliga människor?

Stokastiskt skitsnack.

En vis man sade en gång "Shit happens". Många människor har svårt att få grepp om att saker och ting bara händer. Istället försöker de ofta rationalisera och ge förklaringar till vad som för mig verkar helt stokastiskt. En del ger religiösa förklaringar andra ifrågasätter händelsekedjan som tycktes ha lett fram till händelsen. Få accepterar att saker och ting bara händer utan anledning. Vi lever alla i en värld som hatar oss, det faktum att vi som människor tar hand om, inte endast, våra egna, våra svaga och våra sjuka utan också andra arter av djur är något som är helt fantastiskt. Även om det finns människor som inte tycks ha ärvt de här altruistiska egenskaperna så skall vi ändå vara tacksamma över att en majoritet av oss har ärvt dem. Problematiken ligger i att vi förväntar oss ett lika bemötande från världen omkring oss, det finns bara ett problem med detta: världen hatar oss. Världen diskriminerar inte mot klass, ras, kön eller art. Den bara försätter att dela ut tillsynes slumpmässiga resultat från myriader av inmatade faktorer likt en stor mekanisk händelsegenerator. Orättvisan ligger då i hur bra saker kan hända hemska människor och att hemska saker händer till synes bra människor. Grädden på moset tycks vara effekten av vår korta livslängd, eftersom vi inte lever flera miljoner är så får vi inte heller en jämn fördelning av slumpmässiga faktorer. Det finns alltså personer här i världen som går igen hela sitt liv utan att något bra händer dem alls. Likaså finns det en extrem åt andra hållet, människor som har medvind under hela sin livstid, människor som lyckas med allt.
Skall man då sluta försöka och bara låta allt hända eftersom det ändå tycks vara slumpen som avgör allt? Nej, självklart inte. Du som person är en del av variablerna, en så stor del att du faktiskt kan hjälpa till att påverka både din och andras situation här i världen. Genom att du försöker, så kommer du till slut få utdelning av dina försök. Dock kommer det fortfarande hända saker som du inte kan påverka, det är ett frustrerande faktum men: "shit happens".

Ångest.

"Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan."

Fucking jävla kuk-ångest!

Det neonarcissistiska förhållningssättet.

Det tycks mig att vi i dagens Sverige rör oss från ett samhälle där kollektivet stod i centrum, ett samhälle där gruppens bästa fick förtur och individen kom i andra hand, ett samhälle där solidaritet var ett slagord och individualismen var fienden. Idag pratar vi mer om vad vi själva kan uppnå, vad vi själva vill och om vi gör något fel så är det alltid vårt eget fel. Det finns tydliga spår av individualismen i samhälle, människosyn och framförallt i relationer mellan människor.
Människor idag tycks endast vilja ha en relation med någon som tycker precis som de gör, helst om allt. Om du har avvikande intressen eller drag skall dessa störande moment avlägsnas och om inte detta går skall relationen avslutas direkt, såvida inte du kan utnyttja personen för egen vinning. En relation handlar om vad du får ut av den snarare än vad ni får ut av den, den skall ha ett syfte, en funktion, som framförallt gynnar dig. Det gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskapliga relationer, begrepp som nätverk och kontakter är betydligt mer centrala, idag, när man pratar om relationer än vad de varit tidigare i historien. Det är givetvis förståeligt att människor agerar med sitt eget intresse i första hand. Men sedan när blev det en dygd att inte kunna räkna det antalet personer man trampat ner, på vägen till toppen, på sina fem fingrar.
Att inte vara lik de personer du umgås med är en stor chans till egen personlig utveckling, både för dig och för dina vänner eller partner. Ta till vara på olikheterna och låt personer vara de som de är, låt dem känna sig trygga sig själva och älska dem för deras brister. Detta är nog en så nära altruistisk handling man kan komma. Motsatsen tycks mig bara vara en gigantisk mastrubutiv handling i stark motvind.

Konsten att vara den man inte är när man tror sig vara någon annan.

En av de många sociala normer som jag inte riktigt kan få grepp om är konsten att inte vara sig själv. För, till min stora förvåning, så är det tydligen något extremt förtretligt att visa någon annan att man är den man är och inte den som de tror att man är. Man skall göra sitt yttersta för att framstå som om man vore något bättre och finare trots att man vet att den man är, och inte den man inte är, är en person som man själv vill att de andra skall vara. Det spelar ingen roll hur nöjd du är med att vara den du tidigare var innan du beslöt dig för att bli den du låtsas vara nu. Det blir än mer krångligt när du sedan beslutar dig för att den du inte är, som du valt för att den du är inte är är tillräckligt bra jämfört med den du inte är, plötsligt inte är den du vill vara med en annan del av din bekantskapskrets. Då får du plötsligt flera jag som konkurerar om att vara dig under den tid som den du är inte får vara den du är för du tror att andra bara vill vara med de du inte är. Om det nu är så fantastiskt att inte vara den man är varför är man inte bara inte den man är hela tiden? Jag tror att man då skulle upphöra att vara den man inte är och den man inte är skulle bli den man är vilket skulle göra att man tvingas att bli den man är för att undvika att bli den man inte är, för den man inte är, är den man är.

Jakten på lycka.

Väldigt många är tämligen nöjda med sin situation här i livet och en del av dem skulle säga att de är lyckliga. Några av dessa skulle säga att de kan ha det bättre än vad de har nu genom att de, till exempel, skulle komma över mer rikedom eller någon att dela den rikedom som de redan införskaffat under sin livstid med. Det är intressant hur vi som människor instinktivt drar paralleller mellan ägande och lycka, speciellt med tanke på att forskning visar att sådana, mätbara variabler, endast kan tillgodoräkna sig drygt 15% av det stoff som gör en människa lycklig. Vad är det som är den största faktorn som avgör om du kommer leva ett lyriskt liv? Drygt 50% av det som avgör hur lycklig du kommer vara beror på dina gener, om du är en nedstämd person så är chansen hög att du förblir nedstämd under stora delar av ditt liv, likaså om du går omkring är ständigt lycklig. Lyckligtvis är vi utrustade med allt som krävs för att vara lyckliga, vi har nämligen förmågan att tillverka vår egen lycka och skillnaden på kvalitén mellan fabricerad lycka och genuin lycka är näst intill obefintlig.
Vad är fabricerad lycka? Om du fick välja mellan att vinna fyra miljoner på lotto och att bli förlamad från midjan och ner så skulle du säkert tro, och rättmätigt så, att du i slutänden skulle vara lyckligare med fyra miljoner än med en förlamad nederdel. Dock är den uppfattningen felaktig. Forskning som bedrivits på området visar att båda personerna är lika lyckliga 3 månader efter händelsen. Anledningen till att du tror att du skulle vara lyckligare med pengarna än med förlamningen beror på ett fenomen som kallas impact bias som är ett resultat av det interna psykologiska immunförsvaret. En av de största funktionerna som det psykologiska immunförsvaret har är att fabricera, simulera, lycka. Så när Pete Best, Beatles orginaltrummis, säger att han har aldrig varit lyckligare än när han blev utkastad ur bandet kan man säkert dra slutsatsen att hans psykologiska immunfösvar har slagit till. Fabricerad lycka är alltså det vi får när vi inte får vad vi vill, detta kontra naturlig lycka som är det vi får när vi får det vi vill ha. Är det någon skillnad på dessa olika former av lycka? Svaret är nej, vilket också visar sig i exemplet om lottovinnaren och den fysiskt handikappade personen där båda tre månader senare är lika lyckliga som de var innan händelsen.
Frågan är då: Varför, om vi är så väl utrustade för att tillverka lycka, har vår världs mest smarta och begåvade människor störst chans att råka ut för depressioner?

"Happiness in intelligent people is the rarest thing I know." (Ernest Hemingway)