Sir Marcus Browning MP.

Mina herrar, damer och gentlemän. Det kommer en tid då vi alla måste ställa oss upp och bli någon att räkna med. Jag ställer därför mig upp nu och låter mig räknas. En. Till var och en av er säger jag: ni är en etta. För ettor skall komma att bli av singulär vikt. Vi står just nu inför den gravaste ekonomiska krisen sedan 1380. Och som ni vet finns det fortfarande de av oss som kommer ihåg den dagen. Det eviga lidandet, oroligheterna, irritationen och allt kämpande. Om vi skall förhindra att ljuset över våra liv åter igen släcks måste vi ställa oss själva livsnödvändiga frågor. Var är vi? Hur kom vi hit? Varför kom vi? Vart vill vi ta oss? Hur vill vi komma dit vi vill ta oss? Hur långt måste vi ta oss innan vi tar oss dit vi vill komma? Hur skall vi veta var vi var när vi tog oss dit vi skulle? Har vi en karta? Varför lämnade vi platser bakom oss för att ta oss dit vi nu är? Var var vi innan vi var tvungna att ge oss av för att ta oss dit där vi är innan vi visste vart vi skulle för att hamna där vi ville vara? Var skulle vi hamna om vi hade ett val? Var skulle vi hamna om vi slutligen inte hade något val? Vad skulle vi välja om vi fick valet? Har vi det valet att välja? Eller kan vi till och med vara petiga angående valets val? Vad är valet? Alternativ! Skall vi sluta nu? Retoriskt. Eller vill vi ta oss tillbaka till början och börja om igen? Kanske inte. Men ni kan sannolikt förstå min poäng, för det jag pratar om är livet. För livet är en av de saker som vi alla finner ganska svårt att undvika. För att citera Ester Rems: "Livet är osäkert". Mitt liv har en säkerställd säker osäkerhet i sig självt. Jag är säker på att ert har detsamma. Med min osäkerhet och er osäkerhet så finns det säkert en säkerställd grad av osäkerhet runt omkring oss, detta kan vi vara ganska säkra på. Låt oss bita ihop. Mening är vad vi alla strävar efter. Vi måste ha en mening. Vi får inte visa meningslöshet. Vi måste vara meningslöshetsfulla. För vi vill väl inte sluta, vill vi? För vi vill väl inte sluta, vill vi? Som en blind man i ett mörkt rum famlandes efter en svart katt som inte finns.

Food for thought.

Igår var jag och några av mina kamrater i Marstrand för bad och grillning. Det blev inte så mycket badande men grilla, det gjorde vi. När vi satt där och grillade så slog det mig, när en av mina vänner klagade på den förkryddade laxen som han just då förtärde, att det är ganska vanligt att göra just så. Folk tycks generellt vara väldigt stolta över att de kan yttra åsikter om de mest banala saker. För att spinna vidare på matexemplet, hur många gånger har du inte hört någon påpeka att: "Det behövs nog lite mer salt." med ett stolt leende på läpparna. Hur kan man var stolt över en sådan utsaga? Det är inte så att det finns en universell smak hos människor och att det är en färdighet att identifiera och ratificera rätter som inte faller inom gränsen för denna universella matnorm. Jag känner ohyggligt kräsna människor som gladeligen påpekar att det är fel på maten snarare än på deras smakpalett och därefter ger de det generellt accepterade matlagningsfixet: mer salt och mer peppar.
Men det är inte bara inom mat och smak som folk ter sig lite udda. Ta till exempel inom musik där människor tycks tro att det faktiskt finns något som är dålig musik och bra musik. Givetvis finns det musik som man inte gillar men när man å ena sidan säger att en artist är dålig och å andra sidan använder subjektivitet som ett argument till att någon inte tycker om den artist de själva lyssnar på, är bara hyckleri.
Jag antar att det i grund och botten handlar om att man gillar att yttra sig om saker men man gillar inte att motivera sig. Det är nog därför som människor älskar att diskutera subjektiva saker som mat, musik och film. Där finns inget rätt och fel utan allt bygger bara på tyckande från alla parter. Men folk tycks göra det även när det gäller saker där det är viktigt att man har en stark bas av sunda argument att stå på. Vanligast är väl att folk yttrar sig väldigt principiellt om politik eller miljöfrågor. Hur ofta har man inte pratat med miljöaktivister, ifrågasatt deras tyckande och dragit tvärvetenskapliga paralleller, och kommit fram till att de endast tycker som de gör får att de mår bra själva av det, de känner att de gör nytta, och att de vill tillhöra en viss social grupp, vara i ett visst fack med tydliga bestämda normer. Det är väl helt ok om det inte hade varit för att de personer som gör så inte har några som helst problem med att påpeka för dig hur fel du har och hur rätt de har.
Jag begär inte att man lägger fram en fullständig härledning så fort man yttrar sig om något men om jag ber om den så skall den ju finnas där. Det är inte så svårt att tänka efter, men jag kan ha fel.