Problemvärde i tillsynes osympatiska syntetiska problem

Det förvånar mig gång på gång hur lite människor inser att deras världsuppfattning är fläckad av deras eget medvetande. Det faktum att alla deras intryck är noga utvalda av deras undermedvetna och att miljoner bitar av information sållas bort varje sekund av deras vakna liv, tycker man, vore bevis nog och incitament nog att ta lite mer tid till att försöka förstå andra människors perspektiv. Istället för att göra detta uppvisar de endast platta ensidiga perspektiv på sin tillvaro, som om deras situation vore unik för just dem. Jag antar att det är sant som man säger att man alltid skapar sig problem om man inte har problem redan. Åh andra sida skulle jag väl kunna se en skillnad i problemvärde, om man kan kalla det så, mellan de problem som man får när man är hemlös och fattig jämfört med de man skapar för sig själv när man bor i ett av världens rikaste länder. Trots detta så upplever jag det som om de personer som har reella problem, allvarliga sådana, såsom att vara utan bostad eller att vara narkoman möts med tillsynes lite sympati i jämförelse med att någon var otrogen, att någon fick restskatt eller att någon inte har råd att ha kvar sin sommarstuga. Varför är det så? Varför hör man ofta att fattiga och hemlösa skall skylla sig själva för att de befinner sig i en situation de inte kan kontrollera. Visst de kunde väl skaffat sig en utbildning eller bara struntat i att bli drogberoende. Å andra sidan lever vi i ett samhälle där drogintag är en standardsysselsättning minst en gång i veckan och för somliga kan detta te sig mer som rysk roulette än ett fritidsnöje. Vad det gäller klassvandring med hjälp av utbildning så är det, givet, en stor möjlighet för fattiga att förbättra sitt jobb. Problemet är att vi bortser från den kausalitet som råder mellan hur lätt man har för studier och hur mycket pengar ens föräldrar tjänar. Det är tyvärr så att ju fattigare hemförhållande du härstammar från desto mindre bra studieresultat uppnår man. Föredelaktigast är om du kommer från en familj där samtliga har en akademisk utbildning.

Är då deras situation unik? Om det finns 6 miljarder människor på vår planet och bara 1 miljard av dessa har liknande sociala förhållanden skulle du nog med högsta sannolikhet innebära att just i denna stund har någon annan person exakt samma problem som du har. Gör detta det problem mindre svårt? Nej, självfallet inte. Vad jag däremot tycker är viktigt är att man gör en differentiering mellan syntetiska problem, de vi skapar för oss själva, och reella problem. Alltså en liknande skiljelinje som finns mellan lycka, det vi får när vi får det vi vill ha, och syntetisk lycka, det vi får när vi inte får det vi vill ha. Det är ingen reell skillnad mellan dem i kvalitén utan du kan var lika olycklig oavsett om du har ett syntetiskt problem eller ej. Vad som borde skilja dem åt är hur omvärlden väljer att agera. Syntetiskaproblem bör tas i andra hand och om sympati skall ges och åtgärder göras så bör det i första hand handla om reella problem.

Nästa gång du ser en människa som tigger eller en hemlös, stanna då upp och tänk till; försök att föreställ dig att du är den personen och att de problem som han eller hon har är dina. Fråga dig sedan: Är det ett reellt eller ett syntetiskt problem som denne personen har? Är personen värdig din sympati?