Alla som förlorat något eller någon eller bara råkat ut för någon trivial otur har säkert ställt sig frågan: Varför? Varför just jag? Varför hände det nu eller varför hände det mig? Det är en väldigt intuitiv fråga, den är inte logisk, speciellt inte när världen, så som den är uppbyggd, verkar vara utformad på ett ytterst kaotiskt sätt där dåliga, hemska och vedervärdiga saker händer tillsynes goda och oskyldiga människor och där hemska exemplar av samma ras kan leva hela sina liv med all tur och lycka som denna värld har att erbjuda. Det är helt enkelt lätt att inte förstå varför något dåligt händer en själv när man faktiskt anser sig själv vara av god karaktär och i nio av tio fall är frågan humbug, irrelevant och fruktlös då fraserna "asi es la vida", "c'est la vie" eller det mer råbarkade "shit happens" resonerar bättre med händelsen i fråga. Detta tack vare att händelsen troligen är resultatet av en lång kedja av händelser som länkats samman till ett helt oförutsägbart och opåverkbart resultat, det fanns helt enkelt inget du kunde göra för att förhindra den dynga du nu vadar barfota genom. Men den där tiondelen som är kvar då?
Det finns faktiskt gånger då man kan utöva reell makt över ett resultat av händelser, jag tänker då främst på när händelsen involverar människor. Till min stora förvåning tycks det mig som detta dock inte är särskillt populärt alls. När en människa gör något som är bra kan man belöna denne och det kan vara en så tillsynes liten belöning som positiv respons, allt för att denne skall stimuleras till att upprepa sina goda handlingar. Man kan även visa för personer som begår handlingar som är förkastliga och vedervärdiga att deras agerande har en negativ effekt. För borde det inte vara så? Borde det inte hända bra saker för bra människor och dåliga saker för dåliga människor i de få fall där vi faktiskt har någon påverkan? Varför försöker vi inte göra något åt saken då?
Istället tycks vi skapa små beundringklubbar där vi ger utvalda personer mer beröm, resurser och utrymme att utvecklas än vad de förtjänar eller för den delen uppskattar, det senare kanske är aningen allvarligare då det blir lite av ett slöseri. Vi tycks läsa av varandra och ser vi att någon visar uppskattning för en person eller personer i vår närhet tycks vi instinktivt vilja hoppa på och åka karusellen, förmodligen i hopp om en statusökning för inget säger status som: "Se på mig jag ger en kändis pengar och gratis tjänster". Det kanske är just därför som banksystemet är uppbyggt på att ge människor med mycket mer och ta från de som inte har lite så de får mindre, vem vet. Personerna som tar emot pris tycks oftast ta det för givet och de är själva sällan engagerade i liknande konstallationer där de ger något till någon annan, även om det säkert kan förekomma.
Om vi tittar på andra sidan av myntet kan vi konstatera att människor som betér sig vidrigt mot sina medmänniskor har en specifik sak som tycks hindra dem från att stå sitt kast: lojalitet. Lojalitet är inget dåligt i sig, men som nog flertalet skulle hålla med om kan lojalitet var både bra och något oerhört dåligt beroende på omständigheterna och vart den riktas. I det här fallet är problemet att de flesta människor anser att de ofta har något, personligen, att tjäna om de är lojala mot sin direkta sociala krets, nästan oavsett vad de gör, undantaget möjligen mord och liknande. Saker som misshandel och otrohet tycks sällan dra på sig några som helst sociala konsekvenser, om då inte vi själva råkar vara målet handlingarna. Jag pratar nu inte om offrets bekantskap utan om förövaren, för det är där sanktionerna måste ligga om de skall betyda något. För vem bryr sig om någon enstaka person man inte känner tycks ha en negativ uppfattning om en själv? Förmodligen ingen, men om dina närmaste vänner väljer att slänga sin lojalitet till de fyra vindarna och visa vad som är moraliskt godtagbart och visa att de faktiskt bryr sig om hur du är mot dina medmänniskor och att om du beter dig som en rutten skit eller gör något förkastligt så har det negativa konsekvenser; då skulle de nog tänka både en eller två gånger, förhoppningsvis fler, innan de agerade på samma vedervärdiga sätt igen. Men ack så tycks åter igen inte vara fallet.
Vi tycks i de flesta fall säga "sånt är livet", rycka på axlarna och förlåta även om livet i det här fallet inte alls visade sig vara sånt utan det bara blev sånt på grund av vår egen passivitet, vår egoism och vår lojalitet till vänner och människor som definitivt inte förtjänar bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar