Feelings of remorse coming like the cold wind in the dark autumn days of our persistence.
People exercising futile carry-ons to come to meaningless conclusion of their existence.
Yellow mellow sunlit days come to save them, selling off the weight of their burdened actions.
Some travel moonlit roads afraid they will lose traction.
Two swans forming hearts, lovers moving on, social acceptance and contempt. Green grass growing, blowing in the winds of change, an old man lying frail and brittle looking back.
Feels like a rainy day is drawing near as the heavens sheds its tears. Droplets form on the window, the sill is cold and bare a man cries, salty rain shrivels purposelessness as the wind howls why.
For it is worth echoes across the barren land, the rain comes pouring down. The sky, a shade of gray open wound bleeding, saturated shame.
Sweet salty leather upon your lips as they scream in fear while the rollercoaster of your life crashes into the deeper darkness of your mind.
Exercising the fundamental right to exhibit the flaws of my constricting reality.
The cold wild wind creates whirlpools in the blood of the bleeding heart while fragmented souls tries to grasp the fundamentals of their tattered conception of reality.
Fools clasping at non-existant hilts buried deep while children play in their backyards, loitering in soft green grass, red coloured crayons drawing patterns in the street.
Virtual innocence crumpling, withering ashes while the just takes a hold of the pious hearts of old. Fundamentals of being thrown away replaced by torrents of lies and deceit flowing slowly through the minds of gullible sheep grazing.
fredag 21 augusti 2009
måndag 6 juli 2009
Life
Once upon a time there lived an old dog near an old run down clinic ward. Every day the dog would enter the clinic and lay on the bed of the patient that was of poorest health. The nurses and doctors saw no harm in this since the patients did not seem to mind. It did not take long for people at the ward to notice that whoever the dog chose to lay by seemed to, as by magic, be able to fight off their illness and be restored to full health. It did not seem to matter how terminal the illness of the patient was, if the old dog chose to lay on someone’s bed or by their bedside they got all better. Rumours of this magic healing dog spread all across the land and people were queuing to get a place at the run down clinic ward with hopes of the healing dog curing them of their particular illness. The dog did not seem to mind the hubbub which it had caused and it also did not seem to hear the becks and calls of the patients as they tried desperately to get the dog to come to their beds so that they may become cured of their ailments. The old dog simply seemed to lie where ever he wanted without heeding the begging and pleading of the wards inhabitants. But one day the old dog did not show and no one knew where he had gone; days passed and still no sign of the old dog. Days turned in to months and months turned into seasons but no one ever saw the dog again. Everything soon went back to normal at the ward, patients lived and some died. Nurses and doctors came and went and soon even the magic dog was forgotten. But what happened to the magic old dog? Well, outside the ward lay the remains of an old forgotten shed, in which the ward's gardener used to store his tools, but nowadays the shed sees little use since the clinic could not afford to keep the gardener employed. Inside of the shed the old dog laid, his breathing heavy, his tongue hanging out and his nose all dry and warm. The old dog had made the shed his home long ago, when the gardener had still stored his tools there. But now it was abandoned and the old dog was lonely and sick. He remembered fondly how the people in the clinic had patted him and hugged him. He remembered the gentle stroking of his thick unruly fur as he lay on the warm sheets of patients’ beds. But now when he needed help there was no magic old dog to lay with him in his shed, for it seems that the old dog was the only magic dog in the land. As the old dog took a last breath his vision became blurry and memories of his past life came rushing back to him forming a confusing mixture of colours and events, colours being black and white to a dog, and the old dog wished for someone to do as he had done. He wished for someone to lay by his side, not to cure him, but to hold his paw as the last traces of his sentience left his body. But there was no one, no magic dog but the old dog, and so it was the old dog slipped away alone and unnoticed in the dark abandoned shed, near the run down clinic ward.
The hypocritical oath of the average Joe
We live in a time where man, as in both male and female, tends to value his privacy above all else. When laws that restrict people's right to privacy are passed, the average Joe stands up and lets it be known that he indeed will not stand for this rude attempt to invade his inner most sanctum. He explains that the right to be left alone is indeed a much more important right than the government’s ability to locate and apprehend pedophiles, traffickers and, God forbid, terrorists. Joe quickly mobilises and writes articles, holds speeches and even organises demonstrations. But the ruling political body did not listen to the average Joe, they felt that they, indeed, knew better in regards to what Joe’s best interests here in life were.
But in the turmoil of what was the political debate both Joe and the government had forgotten one thing. The government did not really need to use laws to spy on Joe, not that they would want to anyway. No, Joe himself had seen to it that all the information that the government would ever need was already readily available to them. Joe, who indeed was earnest in his need for privacy, or so he thought, had already published everything you would need to know about him on his Facebook page, his Myspace, his blog and he had even uploaded several videos on Youtube depicting himself doing the oddest of things like flicking off policemen or riding his motorcycle backwards on the highway. Indeed what Joe wanted was to not have his privacy invaded by strange men or women, especially if they were working for the government. Everyone knows that the government is up to no good, Joe himself had heard about people reading about it in some book from the eighties. Joe did not quite know what it was about, though he knew it had something to do with some big brother watching something in one way or another, anyway it was bad news and Joe knew it.
The government, acting in Joe’s best interest of course, could not understand why Joe did not want them to keep him safe and sound. After all since Joe had nothing to hide then Joe should not have to be worried about the thought police, I mean the government officials, paying him a friendly visit to inspect the workings of his, coffee making apparatus. In fact, since Joe spends so much time making intimate details about his life available for all to see, the government could help him, via the use of the new legislation, and do the work for him. They would be spying on Joe anyway so they might as well publicise their findings and thereby saving Joe both the time and the effort freeing him up for more important tasks like for instance: work.
But since neither of the to parties in the conflict saw the opportunities of a mutual cooperation Joe vowed the defend his right to privacy, even though all he really wanted was for people not to get paid for reading things which he had already made available for free. The government, of course, continued to watch over and take care of Joe’s best interests even though he did not himself acknowledge or know what they were.
torsdag 2 juli 2009
Oh Reginald!
Det stämmer inte riktigt.
Det svaret är mer eller mindre samma sak som att säga: ”Nähä!”. Det är knappast något som hör hemma i argumentation. Ni kanske skall komma med argument istället eller bara fråga mig vad jag bygger den slutsatsen på.
Matematik är ren logik och därför finns det bevis för att t.ex. 1+1 blir 2. Religion handlar om perception, logik och mycket annat. På det viset kan man inte lägga upp en vattentät bevisföring. Som René Descartes och alla andra rationalister säger, som jag och många andra säger och som du längre ner i kommentaren nämner så kan man ju förstås luras av sina sinnen, vilket är ett hinder för all bevisföring - en ursäkt för att nonchalera bevis och kalla dem för något annat än just bevis.
Matematik och logik är definitivt inte samma sak, de kan verka vara synonyma till en början men det är de definitivt inte. Logik brukar definieras, om ni ursäktar engelskan: "The formal systematic study of the principles of valid inference and correct reasoning" medan matematik definieras: ”Mathematics is the study of quantity, structure, space, relation, change, and various topics of pattern, form and entity”. Men det är inte relevant. Vad som är relevant är att du missade poängen helt och hållet med exemplet; det var endast till för att visa att det inte alltid finns en korrelation mellan en fråga och ett svar, ibland kan man tro att man har rätt svar fast det i realiteten är svaret på något helt annat. Jag skulle lika gärna kunna ha tagit ett exempel från Douglas Adams och ställt frågan: ”Vad är meningen med livet?” svaret Douglas Adams ger är 42, det är ett svar men inte särskilt givande då det inte är svaret på frågan utan bara ett svar. Nu är jag medveten om att Douglas Adams endast påpekade hur dum frågan är över huvud taget genom sitt klassiska nonsens-svar men jag anser att den fyller sin funktion väl som ett exempel i det här fallet också.
Religion är inte intresserad av svar som inte stämmer överens med deras världssyn, eller dogma om du så vill. Om någon ny upptäckt görs inom vetenskapen så raffinerar man sin världssyn, det gjorde man efter Newton och man gjorde det efter Einstein. Om något nytt upptäcks som motsätter sig religiös sanning, låt säga evolution eller varför inte ta penicillin så bekämpar man de nya tankarna för att det som Gud en gång sagt gäller fortfarande och förändras aldrig. Väldigt många troende fick sätta livet till för att kyrkan sade att penicillin var syndigt, för om Gud ville att man skulle bli frisk så blev man det av sig självt. I dagsläget hjälper inte påven till vad gäller kampen mot AIDS heller för den delen.
Inom vetenskapen är man väl medveten om att man som forskare kan bli påverkad eller påverka resultaten i en undersökning det är därför man använder sig av en metodik som kallas double blind experiment där varken de som håller i experimenten eller de som utför dem kan ha någon som helst indirekt inverkan på resultatet.
Religion uppmuntrar personliga tolkningar, det är allt de har. Det är blind tro som värderas för om de skulle experimentera skulle de finna att många av de händelser som är proklamerade mirakel faller inom ramen för vad som kan kallas stokastiskt. De få experiment som man gjort på religiösa företeelser har haft ett negativt resultat. Man har bland annat i USA gjort en stor studie på vilken effekt bön har vad gäller tillfrisknandet av patienter. Resultatet visade att de som fick bön inte tillfrisknade snabbare och inte heller hade de ökade chanser att överleva utan snarare visade den åt motsatt håll, de som fick bön mådde sämre om än marginellt.
Trots detta tror människor att bön har en reell effekt på en persons tillfrisknande, nej det handlar inte om logik eller perception, det handlar om rationalisering och principiellt bundna tankeparadigm.
Jag trodde att det skulle vara underförstått att jag inte menar att tro är en liten gubbe som springer runt och mekar med världen. Självklart är individen själv ansvarig för sina handlingar. Vad jag menade var att ett samspel mellan en människas självständiga förnuft och en beramad tro kan skapa lycka, olycka, förödelse och skapelse. Utan tvekan!
Om texten hade slutat där ni slutade citera hade jag hållit med er om att en tro inte är en lite gubbe men nu är det faktiskt så att texten fortsätter. I den fortsatta texten går jag in på hur man delegerar bort ansvar från individen till sin tro. För övrigt är ”skapa skapelse” en aning tautologiskt och det är därför jag tycker det är ett konstigt sätt att uttrycka sig på. Förödelse och skapelse står dessutom inte i ett motsatsförhållande, ordet du letar efter är förintelse eller desintegrering, om det då var motsatser du listade.
Anta en liberal och målande tolkningsmetod så förstår du nog vad vi menar!
Nej, jag kan bara anta utifrån mitt eget kognitiva tankeschema, precis som alla andra, och vi kan ha helt skilda definitioner av samma begrepp. Därför är det viktigt att man är tydlig. Du kan inte hänvisa till läsaren i sådana situationer, om du skriver något och publicerar det måste se till att anpassa texten till den målgrupp du har. Föresten, vad skulle ”en liberal målande tolkningsmetod” vara? Visst det låter fint men om du vet vad orden betyder blir det väldigt konstigt. Jag antar att jag vill påpeka att: ”Assumption is the mother of all fuckups”.
En ateist är någon som proklamerar att den inte tror på någon Gud.
Visst det kan vara en definitionsfråga vad som är en ateist eller ej men jag kan berätta för dig att din definition inte längre används för att definiera en ateist. Om du skulle träffa någon som faktiskt går ut och debatterar frågan skulle du få en knäpp på näsan. Men jag kan förklara igen: ateist är en person som inte bekänt sig till någon tro, huruvida denna person säger sig veta, tro, om det finns en Gud eller ej är irrelevant. Begrepp och ord ändrar betydelse, ungefär som gay i engelskan gick från glad, till homosexuell och som nu är ett generellt ord för att uttrycka missnöje. För övrigt finns det inte en enda känd ateist, Richard Dawkins, Christoffer Hitchens eller Sam Harris, för att nämna några, som diskuterar i absoluta termer, de pratar om sannolikheter vad gäller Guds existens.
Detta trodde jag också var underförstått.
"(låt nu säga att definitionen av existens eller icke-existens bestäms av vad vi tar in med våra sinnen)" Såg du inte den parantésen, eller?
Min interpretation var ett försök att konkretisera; ett försök att på ett tydligt vis beskriva förnuftets resa efter svar.
Jag är ledsen men du tycks inte använda någon form av formalia jag känner till. Betyder parentesen att de du säger inom den inte är det du säger? I så fall varför säger ni det överhuvudtaget? Skall jag bortse från de tidigare parenteserna också? Hur kan det vara vedertaget att sinnen kan luras när ni inte ens nämner det i er utläggning? Jag är medveten om att ni försökte konkretisera och jag påpekade de fundamentala felaktigheterna jag hittade i resonemanget. Jag använde endast Descarte för att tydliggöra att det finns problematik i ett resonemang om existens som grundar sig i perception och därav utläggningen om saker vi inte kan se men som ändå bevisligen existerar. Dessutom har jag svårt att se hur ni tror att ni konkretiserar förnuftets resa fram till svar, eller strävan efter svar, genom att inte ens nämna ordet förnuft i resonemanget alls.
Inte nog med det ni har dessutom ambivalens i ert resonemang, ni påstår att när tro utelämnas ger det upphov till nya hypoteser för att sedan i nästa mening tala om dessa i termer av tro. Detta kan i och för sig vara en felsyftning i meningsstrukturen och om så är fallet ber jag om ursäkt för att jag påpekar det.
Jag menade förstås inte att hitta definitioner som skulle användas vardagligt och passa in språkligt. Jag var på ett mindre förgängligt och praktiskt uppdrag - ett mer filosofiskt sådant.
Logiskt sett tror ateisten också. Just då jag ska formulera detta använder jag ord och då blir icke-guden genast något konkret, vilket jag egentligen skulle vilja slippa. Jag hoppas att du kan tänka om och se vad jag verkligen menar.
Den första delen av ditt svar säger egentligen ingenting. Vad menar ni när ni säger: ”ett mer filosofiskt sådant”? På vilket sätt är filosofi mindre förgängligt än något annat? Varför definierar du saker som du sedan inte tänker använda? Filosofi går ut på att försöka förstå världen genom att studera de mest grundläggande frågorna kritiskt och du verkar vilja göra tvärt om. Du hänvisar antingen till sunt förnuft, förförståelse eller, för dig, endast definierade begrepp, jag börjar ana en svag ton av moment 22 i bakgrunden.
Jag antar att, när ni använder ordet logiskt, att ni menar det att ordet skall betyda giltig slutledning. Du kan inte bara hänvisa till logiken utan att visa hur du resonerade, visst du visade i din tidigare text men det var den delen som jag kritiserade som mest för att den var ologisk, ologisk med den betydelsen att den inte kom fram till en giltig slutledning, och ambiguös. Jag skulle hellre se ditt resonemang utvecklat och mer strukturerat så att jag kan förstå bättre då du uppenbart anser att jag inte förstått vad du menar i ditt resonemang och din analogi. Det är inte alltid svaret som räknas utan resonemanget som leder dig fram till det, ungefär som när man gör beräkningar inom matematiken.
Angående ateism och tro har jag redan lagt fram mitt resonemang till varför det inte är en trosuppfattning och jag har inte sett något i dina svar som är något annat än ett kortfattat, intetsägande, principiellt och negerande nej.
Vad gäller konkretiserandet av icke-Gudsbegreppet tror jag inte att ni kan skylla på att ni använder ord, då ord i sig är tämligen abstrakta. I er analogi använder ni intagandet av icke-objekt som ett argument för att en icke-tro på Gud är en tro. Ni säger att något som inte existerar faktiskt existerar, jag pratar om icke-objekten nu och inte Gud. Jag vill påpeka att det är svårt att ta in saker med sina sinnen som inte finns för att om något inte finns skickas inga elektriska impulser från ryggraden till hjärnan. Om ryggraden konstant skulle ge information från sinnena om saker som de inte uppfattar skulle hjärnan inte ha tid att göra något annat än att sålla bort redundant information. Eftersom det aldrig kommer att gå fram en signal, såvida du inte lider av någon form av störning såsom schizofreni, så kommer du heller aldrig få en signal om ett icke-objekts existens. Icke-objektet existerar inte ens som en signal i ditt huvud och än mindre som en konkret eller abstrakt tingest utanför ditt neurala nätverk. Jag pratar nu om saker som icke-existerar inom ramen för vad du kan uppfattar med dina sinnen såsom en icke-existerande blå boll, vilken du kan uppfatta om de existerade. Ni kan alltså inte ”ta in intets existens” med era sinnen för det är inte så som kroppen fungerar, ni kan säga att ni gör det men det betyder inte att det är sant.
Oj, alldeles inkorrekt! Jag anser mig vara en ateist.
Du fokuserar helt och hållet på en bisats som mer var en personlig kommentar än det som faktiskt var slutsatsen i hela diskussionen. Jag ber om ursäkt för att jag kommenterade på er trosuppfattning, vilken givetvis är irrelevant i sammanhanget. Jag skall också i framtiden försöka avstå från liknande personliga och irrelevanta kommentarer så att ni inte blir distraherad av dem och helt och hållet missar de relevanta bitarna som återfinns i huvudsatsen och den fortsatta texten.
Jag gick in i den här diskussionen dels för att jag fått det som ett litet uppdrag men även för att jag blev lovad att ni skulle vara tämligen insiktsfull och artikulär. Jag säger inte att ni inte är det men tyvärr blev jag lite besviken av era svar. Några av den var endast negationer utan några som helst argument och andra var bara korta. Jag antar att jag hade förväntat mig mer argumenterande svar då jag själv lagt ner ganska mycket tid på att formulera mig både för er skull och för min uppdragsgivare. Om ni tycker det är jobbigt att skriva längre utläggningar så för jag gärna diskussionen över en valfri kopp varm dryck på en allmän plats med mycket folk.
Det svaret är mer eller mindre samma sak som att säga: ”Nähä!”. Det är knappast något som hör hemma i argumentation. Ni kanske skall komma med argument istället eller bara fråga mig vad jag bygger den slutsatsen på.
Matematik är ren logik och därför finns det bevis för att t.ex. 1+1 blir 2. Religion handlar om perception, logik och mycket annat. På det viset kan man inte lägga upp en vattentät bevisföring. Som René Descartes och alla andra rationalister säger, som jag och många andra säger och som du längre ner i kommentaren nämner så kan man ju förstås luras av sina sinnen, vilket är ett hinder för all bevisföring - en ursäkt för att nonchalera bevis och kalla dem för något annat än just bevis.
Matematik och logik är definitivt inte samma sak, de kan verka vara synonyma till en början men det är de definitivt inte. Logik brukar definieras, om ni ursäktar engelskan: "The formal systematic study of the principles of valid inference and correct reasoning" medan matematik definieras: ”Mathematics is the study of quantity, structure, space, relation, change, and various topics of pattern, form and entity”. Men det är inte relevant. Vad som är relevant är att du missade poängen helt och hållet med exemplet; det var endast till för att visa att det inte alltid finns en korrelation mellan en fråga och ett svar, ibland kan man tro att man har rätt svar fast det i realiteten är svaret på något helt annat. Jag skulle lika gärna kunna ha tagit ett exempel från Douglas Adams och ställt frågan: ”Vad är meningen med livet?” svaret Douglas Adams ger är 42, det är ett svar men inte särskilt givande då det inte är svaret på frågan utan bara ett svar. Nu är jag medveten om att Douglas Adams endast påpekade hur dum frågan är över huvud taget genom sitt klassiska nonsens-svar men jag anser att den fyller sin funktion väl som ett exempel i det här fallet också.
Religion är inte intresserad av svar som inte stämmer överens med deras världssyn, eller dogma om du så vill. Om någon ny upptäckt görs inom vetenskapen så raffinerar man sin världssyn, det gjorde man efter Newton och man gjorde det efter Einstein. Om något nytt upptäcks som motsätter sig religiös sanning, låt säga evolution eller varför inte ta penicillin så bekämpar man de nya tankarna för att det som Gud en gång sagt gäller fortfarande och förändras aldrig. Väldigt många troende fick sätta livet till för att kyrkan sade att penicillin var syndigt, för om Gud ville att man skulle bli frisk så blev man det av sig självt. I dagsläget hjälper inte påven till vad gäller kampen mot AIDS heller för den delen.
Inom vetenskapen är man väl medveten om att man som forskare kan bli påverkad eller påverka resultaten i en undersökning det är därför man använder sig av en metodik som kallas double blind experiment där varken de som håller i experimenten eller de som utför dem kan ha någon som helst indirekt inverkan på resultatet.
Religion uppmuntrar personliga tolkningar, det är allt de har. Det är blind tro som värderas för om de skulle experimentera skulle de finna att många av de händelser som är proklamerade mirakel faller inom ramen för vad som kan kallas stokastiskt. De få experiment som man gjort på religiösa företeelser har haft ett negativt resultat. Man har bland annat i USA gjort en stor studie på vilken effekt bön har vad gäller tillfrisknandet av patienter. Resultatet visade att de som fick bön inte tillfrisknade snabbare och inte heller hade de ökade chanser att överleva utan snarare visade den åt motsatt håll, de som fick bön mådde sämre om än marginellt.
Trots detta tror människor att bön har en reell effekt på en persons tillfrisknande, nej det handlar inte om logik eller perception, det handlar om rationalisering och principiellt bundna tankeparadigm.
Jag trodde att det skulle vara underförstått att jag inte menar att tro är en liten gubbe som springer runt och mekar med världen. Självklart är individen själv ansvarig för sina handlingar. Vad jag menade var att ett samspel mellan en människas självständiga förnuft och en beramad tro kan skapa lycka, olycka, förödelse och skapelse. Utan tvekan!
Om texten hade slutat där ni slutade citera hade jag hållit med er om att en tro inte är en lite gubbe men nu är det faktiskt så att texten fortsätter. I den fortsatta texten går jag in på hur man delegerar bort ansvar från individen till sin tro. För övrigt är ”skapa skapelse” en aning tautologiskt och det är därför jag tycker det är ett konstigt sätt att uttrycka sig på. Förödelse och skapelse står dessutom inte i ett motsatsförhållande, ordet du letar efter är förintelse eller desintegrering, om det då var motsatser du listade.
Anta en liberal och målande tolkningsmetod så förstår du nog vad vi menar!
Nej, jag kan bara anta utifrån mitt eget kognitiva tankeschema, precis som alla andra, och vi kan ha helt skilda definitioner av samma begrepp. Därför är det viktigt att man är tydlig. Du kan inte hänvisa till läsaren i sådana situationer, om du skriver något och publicerar det måste se till att anpassa texten till den målgrupp du har. Föresten, vad skulle ”en liberal målande tolkningsmetod” vara? Visst det låter fint men om du vet vad orden betyder blir det väldigt konstigt. Jag antar att jag vill påpeka att: ”Assumption is the mother of all fuckups”.
En ateist är någon som proklamerar att den inte tror på någon Gud.
Visst det kan vara en definitionsfråga vad som är en ateist eller ej men jag kan berätta för dig att din definition inte längre används för att definiera en ateist. Om du skulle träffa någon som faktiskt går ut och debatterar frågan skulle du få en knäpp på näsan. Men jag kan förklara igen: ateist är en person som inte bekänt sig till någon tro, huruvida denna person säger sig veta, tro, om det finns en Gud eller ej är irrelevant. Begrepp och ord ändrar betydelse, ungefär som gay i engelskan gick från glad, till homosexuell och som nu är ett generellt ord för att uttrycka missnöje. För övrigt finns det inte en enda känd ateist, Richard Dawkins, Christoffer Hitchens eller Sam Harris, för att nämna några, som diskuterar i absoluta termer, de pratar om sannolikheter vad gäller Guds existens.
Detta trodde jag också var underförstått.
"(låt nu säga att definitionen av existens eller icke-existens bestäms av vad vi tar in med våra sinnen)" Såg du inte den parantésen, eller?
Min interpretation var ett försök att konkretisera; ett försök att på ett tydligt vis beskriva förnuftets resa efter svar.
Jag är ledsen men du tycks inte använda någon form av formalia jag känner till. Betyder parentesen att de du säger inom den inte är det du säger? I så fall varför säger ni det överhuvudtaget? Skall jag bortse från de tidigare parenteserna också? Hur kan det vara vedertaget att sinnen kan luras när ni inte ens nämner det i er utläggning? Jag är medveten om att ni försökte konkretisera och jag påpekade de fundamentala felaktigheterna jag hittade i resonemanget. Jag använde endast Descarte för att tydliggöra att det finns problematik i ett resonemang om existens som grundar sig i perception och därav utläggningen om saker vi inte kan se men som ändå bevisligen existerar. Dessutom har jag svårt att se hur ni tror att ni konkretiserar förnuftets resa fram till svar, eller strävan efter svar, genom att inte ens nämna ordet förnuft i resonemanget alls.
Inte nog med det ni har dessutom ambivalens i ert resonemang, ni påstår att när tro utelämnas ger det upphov till nya hypoteser för att sedan i nästa mening tala om dessa i termer av tro. Detta kan i och för sig vara en felsyftning i meningsstrukturen och om så är fallet ber jag om ursäkt för att jag påpekar det.
Jag menade förstås inte att hitta definitioner som skulle användas vardagligt och passa in språkligt. Jag var på ett mindre förgängligt och praktiskt uppdrag - ett mer filosofiskt sådant.
Logiskt sett tror ateisten också. Just då jag ska formulera detta använder jag ord och då blir icke-guden genast något konkret, vilket jag egentligen skulle vilja slippa. Jag hoppas att du kan tänka om och se vad jag verkligen menar.
Den första delen av ditt svar säger egentligen ingenting. Vad menar ni när ni säger: ”ett mer filosofiskt sådant”? På vilket sätt är filosofi mindre förgängligt än något annat? Varför definierar du saker som du sedan inte tänker använda? Filosofi går ut på att försöka förstå världen genom att studera de mest grundläggande frågorna kritiskt och du verkar vilja göra tvärt om. Du hänvisar antingen till sunt förnuft, förförståelse eller, för dig, endast definierade begrepp, jag börjar ana en svag ton av moment 22 i bakgrunden.
Jag antar att, när ni använder ordet logiskt, att ni menar det att ordet skall betyda giltig slutledning. Du kan inte bara hänvisa till logiken utan att visa hur du resonerade, visst du visade i din tidigare text men det var den delen som jag kritiserade som mest för att den var ologisk, ologisk med den betydelsen att den inte kom fram till en giltig slutledning, och ambiguös. Jag skulle hellre se ditt resonemang utvecklat och mer strukturerat så att jag kan förstå bättre då du uppenbart anser att jag inte förstått vad du menar i ditt resonemang och din analogi. Det är inte alltid svaret som räknas utan resonemanget som leder dig fram till det, ungefär som när man gör beräkningar inom matematiken.
Angående ateism och tro har jag redan lagt fram mitt resonemang till varför det inte är en trosuppfattning och jag har inte sett något i dina svar som är något annat än ett kortfattat, intetsägande, principiellt och negerande nej.
Vad gäller konkretiserandet av icke-Gudsbegreppet tror jag inte att ni kan skylla på att ni använder ord, då ord i sig är tämligen abstrakta. I er analogi använder ni intagandet av icke-objekt som ett argument för att en icke-tro på Gud är en tro. Ni säger att något som inte existerar faktiskt existerar, jag pratar om icke-objekten nu och inte Gud. Jag vill påpeka att det är svårt att ta in saker med sina sinnen som inte finns för att om något inte finns skickas inga elektriska impulser från ryggraden till hjärnan. Om ryggraden konstant skulle ge information från sinnena om saker som de inte uppfattar skulle hjärnan inte ha tid att göra något annat än att sålla bort redundant information. Eftersom det aldrig kommer att gå fram en signal, såvida du inte lider av någon form av störning såsom schizofreni, så kommer du heller aldrig få en signal om ett icke-objekts existens. Icke-objektet existerar inte ens som en signal i ditt huvud och än mindre som en konkret eller abstrakt tingest utanför ditt neurala nätverk. Jag pratar nu om saker som icke-existerar inom ramen för vad du kan uppfattar med dina sinnen såsom en icke-existerande blå boll, vilken du kan uppfatta om de existerade. Ni kan alltså inte ”ta in intets existens” med era sinnen för det är inte så som kroppen fungerar, ni kan säga att ni gör det men det betyder inte att det är sant.
Oj, alldeles inkorrekt! Jag anser mig vara en ateist.
Du fokuserar helt och hållet på en bisats som mer var en personlig kommentar än det som faktiskt var slutsatsen i hela diskussionen. Jag ber om ursäkt för att jag kommenterade på er trosuppfattning, vilken givetvis är irrelevant i sammanhanget. Jag skall också i framtiden försöka avstå från liknande personliga och irrelevanta kommentarer så att ni inte blir distraherad av dem och helt och hållet missar de relevanta bitarna som återfinns i huvudsatsen och den fortsatta texten.
Jag gick in i den här diskussionen dels för att jag fått det som ett litet uppdrag men även för att jag blev lovad att ni skulle vara tämligen insiktsfull och artikulär. Jag säger inte att ni inte är det men tyvärr blev jag lite besviken av era svar. Några av den var endast negationer utan några som helst argument och andra var bara korta. Jag antar att jag hade förväntat mig mer argumenterande svar då jag själv lagt ner ganska mycket tid på att formulera mig både för er skull och för min uppdragsgivare. Om ni tycker det är jobbigt att skriva längre utläggningar så för jag gärna diskussionen över en valfri kopp varm dryck på en allmän plats med mycket folk.
onsdag 24 juni 2009
Konsten att argumentera en blogg
Misstro är också en tro
"Tro, ja. Ett överanvänt diskussionsobjekt, tycker nog somliga. Ämnet har fått rynkor, men ännu är det ungt. Anledningen till dess återkommande gestalt i alla sorters miljöer är att vår värld är så hemlighetsfull. Människans instinkt leder den till gåtorna. Vi suktar efter svar hela våra liv.
Tro är en term som bär på de stora frågorna, de stora svaren/hypoteserna. Tro föder både lycka och olycka, skapelse och förödelse, liksom bristen av tro kan göra detsamma med en människa!
Varför använder hon termen tro istället för religion? Jag vill klargöra för alla att även ateister är troende, men inte på ett andligt vis. Just för att stöta bort den andliga influensen använder jag begreppet tro istället för religion (som ju har en betydligt mer själslig klang).
Men ateism är ju ingen tro. Snarare brist på tro! Nu till poängen.
Du håller en sked i handen. Du tar in dess existens med dina sinnen och är på så vis övertygad om dess existens (låt nu säga att definitionen av existens eller icke-existens bestäms av vad vi tar in med våra sinnen). Du tror på skeden.
Jag plockar nu undan skeden och din hand är tom. Du tar in intets 'existens' (för att inte säga 'skedens icke-existens') med dina sinnen och är på så vis övertygad om att du inte håller någonting i handen. Du tror på att du inte håller någonting i handen.
När en tro utelämnas ger det upphov till andra hypoteser. Om man t.ex. tror på intet tror man inte på ett konkret ting i sig, men man har fortfarande en abstrakt tro.
Min slutsas blir att den enda ståndpunkten som inte är en tro är agnosticism."
Jag skulle väl inte hålla med om att en öppen diskussion om religion eller tro är inaktuell i sin aktuellitet som ni påstår. Eftersom de stora religionerna, framförallt de monoteistiska religionerna, inte tillåter ifrågasättande av Gud eller Guds ord blir det svårt att överhuvudtaget ha något som kan liknas vid en kritisk granskning. Den enda möjligheten som reellt finns är att diskutera huruvida Jesus, Mohammed eller Moses, för den delen, hade Bermuda-shorts eller tanga när de skulle bada i röda havet, om lite ad absurdum tillåts. Det är först under de senaste hundra till två hundra åren som det funnits en möjlighet att öppet kritisera religion och trosuppfattning.
Att religion ständigt är på tapeten nu för tiden är inte konstigt alls; en av de funktioner som religion har är att styra ett samhälle vilket tenderar att krocka med den sekulariserade demokrati som vi, i väst, värderar högt.
Vad gäller anledningen till att religion eller någon form av trosuppfattning återfinns i alla kulturer så ger ni svar på den själv i efterföljande mening. Det faktum att människan söker förklaringar, inte till gåtor så mycket som till svaret på frågan varför, är anledningen till att religion finns på så många platser och framförallt till varför det finns tusentals olika. Hur kan det komma sig? Att man förr i tiden värderade blind tro över tro med bevis kan vara en förklaring men även att människans sunda förnuft och vad vi uppfattar känns rätt inte alltid, eller oftast inte, är rätt.
Att en tro skulle bära på några svar är en rent av befängd åsikt. Det skulle vara som att acceptera alla möjliga svar på det matematiska problemet: 1+1. Visst, att svara 3 är faktiskt ett svar men det är definitivt inte svaret på den givna frågan, att acceptera 3 är däremot enklare än att faktiskt lära sig räkna. Tro handlar inte om att få svar, tro handlar om att besluta sig för något och acceptera det för att det är bekvämt. Att det är bekvämt och tar mindre energi än att faktiskt undersöka hur saker och ting fungerar är nog den primära anledningen till att religion och trosuppfattning är så svår att få bort i samhället. En annan anledning skulle vara att folk vill ha en högre mening i livet, en mening som de inte själva varit tvungna att fabricera. Tro föder inte heller lycka, olycka, förödelse eller skapelse, hur den nu kan föda skapelse känns lite lustigt, utan det är faktiskt människor som gör det och ingen eller inget annat. Att försöka delegera bort ansvar till religioner, eller tro, är orättvist mot de människor som gör goda saker. Nu vet jag att det är vanligt inom religion att man gör just så; när något bra händer så är det Gud som haft ett finger i spelet men om det händer något hemskt med någon nära så är det sällan Gud som gjort något. Att man kan delegera ansvar till Gud är också den grund som fundamentalister vilar på när de utför sina illdåd, eller som Steven Weinberg säger: "Religion is an insult to human dignity. With or without it, you'd have good people doing good things and evil people doing evil things. But for good people to do evil things, it takes religion".
Det faktum att ni använder begrepp I er argumentation som kan uppfattas vara tvetydiga hjälper er inte att definiera tro. Vad menar ni när ni säger själslig eller själslig klang? Religion har tro som en basis för deras världsuppfattning, sätt detta i kontrast till ateism som oftast är agnostisk i teorin men ateistisk i praktiken. En ateist är inte någon som proklamerar att de inte tror på Gud, vilket många religiösa vill få det till, en ateist är en person som hävdar att det helt enkelt inte finns tillräckligt med bevis för en tro för att det skall vara värt att ägna en stor del av sitt liv till idoldyrkan. Nej, ateism är i sig ingen tro, det är ett begrepp för att beskriva folk som inte har någon religiös anknytning. Däremot finns det många ateister som har olika trosuppfattningar vad gäller alla möjliga saker och ting men det är lika frånkopplat ateism som slöjan är frånkopplat Islam.
Nu till din utläggning om skeden. Det första som slår mig är hur du brutalt kör över en stor grupp av människor, framförallt blinda och döva men även andra som har sinneshandikapp, med ditt strutsresonemang. Om man definierar vad som finns utifrån sina sinnen stöter snabbt problem, något som även René Descarte insåg, eftersom våra sinnen kan luras. Korsa fingrarna och dra längs med näsa och så känns det som du har två näsor, vänd upp och ner på tungan, bit ner och dra med fingret på ovansidan eller det faktum att vi inte ser ett hål i vårt synfält där den blinda fläcken sitter är exempel på att man inte kan lita på våra sinnen. Faktum är att allt vi uppfattar är endast en simulering av verkligheten. Varför en simulering? Vår hjärnas primära funktion är sålla information, den tar bort miljoner bitar information varje sekund för att vi inte skall bli överväldigade av alla sinnesintryck. När var senaste gången ni kände kroppsbehåringen ligga mot huden till exempel. Det faktum att du fortfarande ser boken på den plats där texten försvinner in i den blinda fläcken stärker även uppfattningen om att vår hjärna simulerar vår omgivning. När man tar droger sätts mycket av sållningen ur spel och det är därför som människor påverkade av till exempel LSD kan stirra i timtal på något så banalt som sin egen handflata, det finns helt enkelt mycket mer att se. Vi vet, inte tror, att saker som vi inte kan uppfatta finns. Vi vet att atomer finns och fram tills att elektronmikroskopet uppfanns kunde vi inte se dem. Vi vet att bakterier finns även om vi inte kan se dem med blotta ögat. Att du aldrig mer kommer se din cykel om du kastar ner den i en sjö gör inte att den inte finns kvar i sjön när du går där ifrån, för att uttrycka mig vardagligt.
Det verkar som om ni försöker definiera tro som ett begrepp som bäst kan liknas vid en gissning och det kan vara sant och när det gäller religion är det precis så som tro fungerar för att religion grundar sig i en blind tro utan bevis. Att du dessutom försöker definiera en icke-tro som en tro gör att vi får en språklig byråkratisk sörja. Det finns en anledning till att vi inte har ord för allt vi inte är, det är helt enkelt för många saker vi inte är. Ateism är undantaget till denna regel, jag skulle vilja gå så långt som att säga att ateism är det enda ord som beskriver en människa för något den inte är, religiös. När var senaste gången du hörde ordet för icke socialdemokrat eller icke rörmokare?
Din slutsats blir att agnosticism är det enda som inte är en tro, mycket troligen för att detta är den grupp av människor du anser dig tillhöra. Men om du applicerar ditt tidigare resonemang på din egen tes så får du plötsligt en konflikt, du har argumenterat emot din egen slutsats. En agnostiker tror att det inte är möjligt att bevisa huruvida det finns en Gud eller ej, i realiteten går det att bevisa om något existerar eller ej, även om det inte går just nu. Eftersom det är agnostikerns abstrakta tro, ett begrepp du anser dig mynta, att det inte går att bevisa eller motbevisa en Guds varnade eller icke-varande så är agnosticism en tro enligt dig, ergo: din slutsats är felaktig.
Som ett litet appendix vill jag bara påpeka att de flesta agnostiker är ateister i praktiken precis som de flesta ateister, än så länge, är agnostiker i teorin och att även religiösa är ateister den enda skillnaden är att ateister går en Gud längre, sett från en monoteistisk religion.
"Tro, ja. Ett överanvänt diskussionsobjekt, tycker nog somliga. Ämnet har fått rynkor, men ännu är det ungt. Anledningen till dess återkommande gestalt i alla sorters miljöer är att vår värld är så hemlighetsfull. Människans instinkt leder den till gåtorna. Vi suktar efter svar hela våra liv.
Tro är en term som bär på de stora frågorna, de stora svaren/hypoteserna. Tro föder både lycka och olycka, skapelse och förödelse, liksom bristen av tro kan göra detsamma med en människa!
Varför använder hon termen tro istället för religion? Jag vill klargöra för alla att även ateister är troende, men inte på ett andligt vis. Just för att stöta bort den andliga influensen använder jag begreppet tro istället för religion (som ju har en betydligt mer själslig klang).
Men ateism är ju ingen tro. Snarare brist på tro! Nu till poängen.
Du håller en sked i handen. Du tar in dess existens med dina sinnen och är på så vis övertygad om dess existens (låt nu säga att definitionen av existens eller icke-existens bestäms av vad vi tar in med våra sinnen). Du tror på skeden.
Jag plockar nu undan skeden och din hand är tom. Du tar in intets 'existens' (för att inte säga 'skedens icke-existens') med dina sinnen och är på så vis övertygad om att du inte håller någonting i handen. Du tror på att du inte håller någonting i handen.
När en tro utelämnas ger det upphov till andra hypoteser. Om man t.ex. tror på intet tror man inte på ett konkret ting i sig, men man har fortfarande en abstrakt tro.
Min slutsas blir att den enda ståndpunkten som inte är en tro är agnosticism."
Jag skulle väl inte hålla med om att en öppen diskussion om religion eller tro är inaktuell i sin aktuellitet som ni påstår. Eftersom de stora religionerna, framförallt de monoteistiska religionerna, inte tillåter ifrågasättande av Gud eller Guds ord blir det svårt att överhuvudtaget ha något som kan liknas vid en kritisk granskning. Den enda möjligheten som reellt finns är att diskutera huruvida Jesus, Mohammed eller Moses, för den delen, hade Bermuda-shorts eller tanga när de skulle bada i röda havet, om lite ad absurdum tillåts. Det är först under de senaste hundra till två hundra åren som det funnits en möjlighet att öppet kritisera religion och trosuppfattning.
Att religion ständigt är på tapeten nu för tiden är inte konstigt alls; en av de funktioner som religion har är att styra ett samhälle vilket tenderar att krocka med den sekulariserade demokrati som vi, i väst, värderar högt.
Vad gäller anledningen till att religion eller någon form av trosuppfattning återfinns i alla kulturer så ger ni svar på den själv i efterföljande mening. Det faktum att människan söker förklaringar, inte till gåtor så mycket som till svaret på frågan varför, är anledningen till att religion finns på så många platser och framförallt till varför det finns tusentals olika. Hur kan det komma sig? Att man förr i tiden värderade blind tro över tro med bevis kan vara en förklaring men även att människans sunda förnuft och vad vi uppfattar känns rätt inte alltid, eller oftast inte, är rätt.
Att en tro skulle bära på några svar är en rent av befängd åsikt. Det skulle vara som att acceptera alla möjliga svar på det matematiska problemet: 1+1. Visst, att svara 3 är faktiskt ett svar men det är definitivt inte svaret på den givna frågan, att acceptera 3 är däremot enklare än att faktiskt lära sig räkna. Tro handlar inte om att få svar, tro handlar om att besluta sig för något och acceptera det för att det är bekvämt. Att det är bekvämt och tar mindre energi än att faktiskt undersöka hur saker och ting fungerar är nog den primära anledningen till att religion och trosuppfattning är så svår att få bort i samhället. En annan anledning skulle vara att folk vill ha en högre mening i livet, en mening som de inte själva varit tvungna att fabricera. Tro föder inte heller lycka, olycka, förödelse eller skapelse, hur den nu kan föda skapelse känns lite lustigt, utan det är faktiskt människor som gör det och ingen eller inget annat. Att försöka delegera bort ansvar till religioner, eller tro, är orättvist mot de människor som gör goda saker. Nu vet jag att det är vanligt inom religion att man gör just så; när något bra händer så är det Gud som haft ett finger i spelet men om det händer något hemskt med någon nära så är det sällan Gud som gjort något. Att man kan delegera ansvar till Gud är också den grund som fundamentalister vilar på när de utför sina illdåd, eller som Steven Weinberg säger: "Religion is an insult to human dignity. With or without it, you'd have good people doing good things and evil people doing evil things. But for good people to do evil things, it takes religion".
Det faktum att ni använder begrepp I er argumentation som kan uppfattas vara tvetydiga hjälper er inte att definiera tro. Vad menar ni när ni säger själslig eller själslig klang? Religion har tro som en basis för deras världsuppfattning, sätt detta i kontrast till ateism som oftast är agnostisk i teorin men ateistisk i praktiken. En ateist är inte någon som proklamerar att de inte tror på Gud, vilket många religiösa vill få det till, en ateist är en person som hävdar att det helt enkelt inte finns tillräckligt med bevis för en tro för att det skall vara värt att ägna en stor del av sitt liv till idoldyrkan. Nej, ateism är i sig ingen tro, det är ett begrepp för att beskriva folk som inte har någon religiös anknytning. Däremot finns det många ateister som har olika trosuppfattningar vad gäller alla möjliga saker och ting men det är lika frånkopplat ateism som slöjan är frånkopplat Islam.
Nu till din utläggning om skeden. Det första som slår mig är hur du brutalt kör över en stor grupp av människor, framförallt blinda och döva men även andra som har sinneshandikapp, med ditt strutsresonemang. Om man definierar vad som finns utifrån sina sinnen stöter snabbt problem, något som även René Descarte insåg, eftersom våra sinnen kan luras. Korsa fingrarna och dra längs med näsa och så känns det som du har två näsor, vänd upp och ner på tungan, bit ner och dra med fingret på ovansidan eller det faktum att vi inte ser ett hål i vårt synfält där den blinda fläcken sitter är exempel på att man inte kan lita på våra sinnen. Faktum är att allt vi uppfattar är endast en simulering av verkligheten. Varför en simulering? Vår hjärnas primära funktion är sålla information, den tar bort miljoner bitar information varje sekund för att vi inte skall bli överväldigade av alla sinnesintryck. När var senaste gången ni kände kroppsbehåringen ligga mot huden till exempel. Det faktum att du fortfarande ser boken på den plats där texten försvinner in i den blinda fläcken stärker även uppfattningen om att vår hjärna simulerar vår omgivning. När man tar droger sätts mycket av sållningen ur spel och det är därför som människor påverkade av till exempel LSD kan stirra i timtal på något så banalt som sin egen handflata, det finns helt enkelt mycket mer att se. Vi vet, inte tror, att saker som vi inte kan uppfatta finns. Vi vet att atomer finns och fram tills att elektronmikroskopet uppfanns kunde vi inte se dem. Vi vet att bakterier finns även om vi inte kan se dem med blotta ögat. Att du aldrig mer kommer se din cykel om du kastar ner den i en sjö gör inte att den inte finns kvar i sjön när du går där ifrån, för att uttrycka mig vardagligt.
Det verkar som om ni försöker definiera tro som ett begrepp som bäst kan liknas vid en gissning och det kan vara sant och när det gäller religion är det precis så som tro fungerar för att religion grundar sig i en blind tro utan bevis. Att du dessutom försöker definiera en icke-tro som en tro gör att vi får en språklig byråkratisk sörja. Det finns en anledning till att vi inte har ord för allt vi inte är, det är helt enkelt för många saker vi inte är. Ateism är undantaget till denna regel, jag skulle vilja gå så långt som att säga att ateism är det enda ord som beskriver en människa för något den inte är, religiös. När var senaste gången du hörde ordet för icke socialdemokrat eller icke rörmokare?
Din slutsats blir att agnosticism är det enda som inte är en tro, mycket troligen för att detta är den grupp av människor du anser dig tillhöra. Men om du applicerar ditt tidigare resonemang på din egen tes så får du plötsligt en konflikt, du har argumenterat emot din egen slutsats. En agnostiker tror att det inte är möjligt att bevisa huruvida det finns en Gud eller ej, i realiteten går det att bevisa om något existerar eller ej, även om det inte går just nu. Eftersom det är agnostikerns abstrakta tro, ett begrepp du anser dig mynta, att det inte går att bevisa eller motbevisa en Guds varnade eller icke-varande så är agnosticism en tro enligt dig, ergo: din slutsats är felaktig.
Som ett litet appendix vill jag bara påpeka att de flesta agnostiker är ateister i praktiken precis som de flesta ateister, än så länge, är agnostiker i teorin och att även religiösa är ateister den enda skillnaden är att ateister går en Gud längre, sett från en monoteistisk religion.
måndag 13 april 2009
Problemvärde i tillsynes osympatiska syntetiska problem
Det förvånar mig gång på gång hur lite människor inser att deras världsuppfattning är fläckad av deras eget medvetande. Det faktum att alla deras intryck är noga utvalda av deras undermedvetna och att miljoner bitar av information sållas bort varje sekund av deras vakna liv, tycker man, vore bevis nog och incitament nog att ta lite mer tid till att försöka förstå andra människors perspektiv. Istället för att göra detta uppvisar de endast platta ensidiga perspektiv på sin tillvaro, som om deras situation vore unik för just dem. Jag antar att det är sant som man säger att man alltid skapar sig problem om man inte har problem redan. Åh andra sida skulle jag väl kunna se en skillnad i problemvärde, om man kan kalla det så, mellan de problem som man får när man är hemlös och fattig jämfört med de man skapar för sig själv när man bor i ett av världens rikaste länder. Trots detta så upplever jag det som om de personer som har reella problem, allvarliga sådana, såsom att vara utan bostad eller att vara narkoman möts med tillsynes lite sympati i jämförelse med att någon var otrogen, att någon fick restskatt eller att någon inte har råd att ha kvar sin sommarstuga. Varför är det så? Varför hör man ofta att fattiga och hemlösa skall skylla sig själva för att de befinner sig i en situation de inte kan kontrollera. Visst de kunde väl skaffat sig en utbildning eller bara struntat i att bli drogberoende. Å andra sidan lever vi i ett samhälle där drogintag är en standardsysselsättning minst en gång i veckan och för somliga kan detta te sig mer som rysk roulette än ett fritidsnöje. Vad det gäller klassvandring med hjälp av utbildning så är det, givet, en stor möjlighet för fattiga att förbättra sitt jobb. Problemet är att vi bortser från den kausalitet som råder mellan hur lätt man har för studier och hur mycket pengar ens föräldrar tjänar. Det är tyvärr så att ju fattigare hemförhållande du härstammar från desto mindre bra studieresultat uppnår man. Föredelaktigast är om du kommer från en familj där samtliga har en akademisk utbildning.
Är då deras situation unik? Om det finns 6 miljarder människor på vår planet och bara 1 miljard av dessa har liknande sociala förhållanden skulle du nog med högsta sannolikhet innebära att just i denna stund har någon annan person exakt samma problem som du har. Gör detta det problem mindre svårt? Nej, självfallet inte. Vad jag däremot tycker är viktigt är att man gör en differentiering mellan syntetiska problem, de vi skapar för oss själva, och reella problem. Alltså en liknande skiljelinje som finns mellan lycka, det vi får när vi får det vi vill ha, och syntetisk lycka, det vi får när vi inte får det vi vill ha. Det är ingen reell skillnad mellan dem i kvalitén utan du kan var lika olycklig oavsett om du har ett syntetiskt problem eller ej. Vad som borde skilja dem åt är hur omvärlden väljer att agera. Syntetiskaproblem bör tas i andra hand och om sympati skall ges och åtgärder göras så bör det i första hand handla om reella problem.
Nästa gång du ser en människa som tigger eller en hemlös, stanna då upp och tänk till; försök att föreställ dig att du är den personen och att de problem som han eller hon har är dina. Fråga dig sedan: Är det ett reellt eller ett syntetiskt problem som denne personen har? Är personen värdig din sympati?
Är då deras situation unik? Om det finns 6 miljarder människor på vår planet och bara 1 miljard av dessa har liknande sociala förhållanden skulle du nog med högsta sannolikhet innebära att just i denna stund har någon annan person exakt samma problem som du har. Gör detta det problem mindre svårt? Nej, självfallet inte. Vad jag däremot tycker är viktigt är att man gör en differentiering mellan syntetiska problem, de vi skapar för oss själva, och reella problem. Alltså en liknande skiljelinje som finns mellan lycka, det vi får när vi får det vi vill ha, och syntetisk lycka, det vi får när vi inte får det vi vill ha. Det är ingen reell skillnad mellan dem i kvalitén utan du kan var lika olycklig oavsett om du har ett syntetiskt problem eller ej. Vad som borde skilja dem åt är hur omvärlden väljer att agera. Syntetiskaproblem bör tas i andra hand och om sympati skall ges och åtgärder göras så bör det i första hand handla om reella problem.
Nästa gång du ser en människa som tigger eller en hemlös, stanna då upp och tänk till; försök att föreställ dig att du är den personen och att de problem som han eller hon har är dina. Fråga dig sedan: Är det ett reellt eller ett syntetiskt problem som denne personen har? Är personen värdig din sympati?
tisdag 6 januari 2009
/B/ for Bendetta
I have chosen to do a semiotic analysis of a short thread from the image board of 4chan. I will mainly be focusing on the first post of the thread since that is the most interesting of the bunch, from a semiotic point of view.
In the first thread we have three important signs all of which are signifiers rather than signified. All the signs are in other word representative rather than what the actually seem to be. The three important signs are the text, the Guy Fawkes mask and the eyes and mouth of the mask itself.
All the three signs are connotations which mean they are hard for people not of the community to understand, that you need inside knowledge of the current codes in order to decipher the message as a whole.
The first sign, the text, is an allusion to the film V for Vendetta. The text is a rewritten monologue from the film in which the protagonist gives a fiery introduction of himself using alliteration. In the film the alliteration is based on the letter V but here, as you can see, the author has chosen to use the letter B which alludes to the name of the image board in which the thread was made.
The second sign, the Guy Fawkes mask, is also alluding to the film in which an anonymous horde, all clad in masks, rises up to protest against their totalitarian government. Much like the members of 4chan are all an anonymous horde. This is also an allusion to a meme that has arisen on the boards. Members often proclaim while they are posting anonymously that “We are anonymous! We are legion!” meaning that you can not stop the invisible, anonymous army of 4chan, or something to that end.
The last sign is the eyes and mouth that have been photoshoped onto the mask. This sign signifies one of the oldest memes of 4chan, “cock mongler” or the newer and less provocative name “grin man”. The meme is simply an image of a man, wearing a t-shirt with a dinosaur on it, who is grinning like a madman. The image, and especially the face, is popular to photoshop into other images often with a comic result. The sign signifies the community of 4chan and especially the image board of /b/.
The most important of the signifiers are the eyes and the text. Removing the mask would probably not change the message by a lot. However the mask works to increase the allusion of the text.
The codes needed to understand the signs are: knowledge of 4chan community memes, knowledge of English and knowledge of either the film V for Vendetta or the comic bearing the same name.
Considering what you need to know in order to fully understand the post I would say that the post itself is not open to much interpretation. The connotations to a frequent visitor fo the boards are quite clear and are not really open for interpretation. I guess one could argue that the signs are denotations rather than connotations but if you remove them from the post most of their meaning would change. The signs, although not open for interpretations, are in deed very bound by context hence making them connotations.
The poster is using the signs to create a paradigm that appeals to the anonymous user of the image board itself. And I would say he is quite successful judging by the first couple of answering posts he got.
In the first thread we have three important signs all of which are signifiers rather than signified. All the signs are in other word representative rather than what the actually seem to be. The three important signs are the text, the Guy Fawkes mask and the eyes and mouth of the mask itself.
All the three signs are connotations which mean they are hard for people not of the community to understand, that you need inside knowledge of the current codes in order to decipher the message as a whole.
The first sign, the text, is an allusion to the film V for Vendetta. The text is a rewritten monologue from the film in which the protagonist gives a fiery introduction of himself using alliteration. In the film the alliteration is based on the letter V but here, as you can see, the author has chosen to use the letter B which alludes to the name of the image board in which the thread was made.
The second sign, the Guy Fawkes mask, is also alluding to the film in which an anonymous horde, all clad in masks, rises up to protest against their totalitarian government. Much like the members of 4chan are all an anonymous horde. This is also an allusion to a meme that has arisen on the boards. Members often proclaim while they are posting anonymously that “We are anonymous! We are legion!” meaning that you can not stop the invisible, anonymous army of 4chan, or something to that end.
The last sign is the eyes and mouth that have been photoshoped onto the mask. This sign signifies one of the oldest memes of 4chan, “cock mongler” or the newer and less provocative name “grin man”. The meme is simply an image of a man, wearing a t-shirt with a dinosaur on it, who is grinning like a madman. The image, and especially the face, is popular to photoshop into other images often with a comic result. The sign signifies the community of 4chan and especially the image board of /b/.
The most important of the signifiers are the eyes and the text. Removing the mask would probably not change the message by a lot. However the mask works to increase the allusion of the text.
The codes needed to understand the signs are: knowledge of 4chan community memes, knowledge of English and knowledge of either the film V for Vendetta or the comic bearing the same name.
Considering what you need to know in order to fully understand the post I would say that the post itself is not open to much interpretation. The connotations to a frequent visitor fo the boards are quite clear and are not really open for interpretation. I guess one could argue that the signs are denotations rather than connotations but if you remove them from the post most of their meaning would change. The signs, although not open for interpretations, are in deed very bound by context hence making them connotations.
The poster is using the signs to create a paradigm that appeals to the anonymous user of the image board itself. And I would say he is quite successful judging by the first couple of answering posts he got.
måndag 5 januari 2009
6 credit course Question 1: B
1. Answer one of the following, using 1200-1400 words.
a) Compare and contrast Sethe in Morrison’s Beloved and Jack in DeLillo’s White Noise in terms of how they function as types, representative of a certain social group in a particular time and place, and characterized according to certain novelistic literary conventions (such as style and genre).
b) Compare and contrast Beloved and White Noise in terms of how they express a vision of human agency that may be termed tragic. Consider also the limits of the tragic vision in each, in terms of contrasting or alternative visions/conventions such as romance and the absurd.
If Sethe in Toni Morrison’s book Beloved is an agent of tragedy, from a general human perspective, then she is so on a much more down to earth manner than Jack from White Noise. The tragic events that shape the destiny of Sethe and those around her can be clearly related to and obviously identified as traumatic. I am, of course, speaking of the physical abuse she suffered at the hands of her former owners but also about the more general theme of the book, the long lasting effects of slavery. Tremors of which could argued to be felt up until our current day and age. The rape of Sethe works as catalyst for the tragedy that is soon to be the rest of her life. The event works as a justification of the murder of her own child, Beloved, and that act later leads to Sethe becoming an outcast in the black community in which she resides. Incarcerated in her own house with her only daughter, Denver, until the ghosts, not literary, of her past comes back to haunt her and driving her off the edge of sanity in a true Shakespearian manner. Although she finds temporary happiness and comfort with Beloved it is but temporary and soon leads Sethe to darker times.
I say it is more down to earth due to the fact that the tragic events that take place are almost the universal definition, if there is one, of what the man in the street would call tragic. Rape, loss of sanity, excommunication, incarceration and of course the loss of one's own child, albeit at her own hand. That being said, the tragedy is not something that looms over the book itself but it is rather small events that happen and then have dire consequences.
In comparison to the more satirical or almost absurd tragedy that occurs in Don DeLillo’s White Noise you will find that the characters in Beloved have very down to earth reasons for their strife. The White Noise tragedy lies not in things that happen in the book, you do not get any concrete event which explains their weird obsessions with death. In fact it is the obsession and fear that is the tragedy itself. Every part of their life, both Jack’s and Babette’s, is tainted by the revelation that they indeed are going to die. This looming doom naturally leads to several events which could be labelled as tragedies which later culminates in the shooting of the lord of Dylar, Dr. Mink.
To sum up the first half of the answer: In Beloved events beyond the characters control forces them into a pattern of actions which leads them to tragedy while in White Noise the fear of their own demise makes them create tragedy, tragedy which could have been avoided had they not been so occupied by their own mortality.
The White Noise notion of fear having tragic consequences in the lives of people is indeed an up-to-date and contemporary theme highly relevant when one tries to understand contemporary society, even though it was written more than twenty years ago. Back then the cold war was still going on and the main enemy causing the most fear out of people around the world, but mostly in the United States and western countries, was the Soviet Union and communism. Today the antagonist and the agent of fear in our lives, and the lives of people living under the banner of American culture, is the silent and invisible threat of terrorism. The fear of dying due to old age, car crashes and smoking has been put in hold in favour for the horrible thought of being the victim of a sudden death at the hands of an ungodly Muslim terrorist. Most Americans seem to have a hard time understanding why not all countries share the same values or why they do not simply emulate the American society in order to increase their chances of leaving the poor house and joining the exclusive club that is western industrialized countries. The American society is, after all, to many Americans a universal model for success (Campbell & Kean, 2006: s267-270). In Jack’s and Babette’s case it is a question of not understanding why they have to die. In what way is that fair? Realizing that they can not escape their ultimate fate they try to cope with their fears. Babette’s hunt for a cure can easily be compared with people shuffling into stores buying radiation suits and gasmask in order to at least stand a fighting chance when the silent killer comes to town. Dr. Mink is in reality a symbol representing all opportunists who thrive on the irrational fears of others, allthough I guess a fear of death ultimately is not irrational but you get my point.
If one extrapolates what I have already said about Beloved and try to focus on what may be the ultimate catalyst to the tragic events that unfold in the book, which I estimate to be slavery. Toni Morrison tries, in Beloved, to give a black narrative to a dark chapter in American history which traditionally only had been commented on by well educated men, hence mostly white men in the middle to upper classes of society. She tries, as stated earlier, to give a glimpse of how slavery has worked to cripple the chances of black Americans to move up in both social and monetary status. And this confirmed by Campbell and Kean: “[…] through the reconstruction process of telling African-American history to remind her audience, both black and white, of the restrictions imposed on the opportunities of young blacks [...] (Campbell & Kean, 2006: s89). Although the quote was talking about The Bluest Eye, also written by Morrison, I do feel that also applies to Beloved, at least in regards to the perspective from which I have chosen to analyze the tragedies contained within the cover of the novel. Toni Morrison does not only let you see the long term effects of slavery, or what could potentially happen, but in the book she also forces the reader, as she is forcing the characters, to deal with the past no matter if you are black or white. Like Beloved comes to haunt Sethe and Denver in the book, you as a reader, is haunted by the reminder of a not so glorious past no matter what colour your skin is. This is also mentioned in American cultural studies on pages 89 to 90.
To summarize once again I think the main differences between the two books are perhaps what the authors chose as a focal point for what they deem as tragic. White Noise warns us not to dwell on the future and the coming of the inevitable darkness that is destined to be our grave, but to live your life to its fullest. There is folly to live in constant fear of potentials because you tend to miss out on all the good things that might happen.
This, of course, stands in stark contrast to Morrison’s word of warning. Morrison urges us not to forget from whence we came lest it come back to haunt us. For what we are today clearly is the product of a continually increasing pile of events which belongs to the past. History exists so that we may learn from our mistakes. Or as Konrad Adenauer would put it: “History is the sum of total things that could have been avoided.”
a) Compare and contrast Sethe in Morrison’s Beloved and Jack in DeLillo’s White Noise in terms of how they function as types, representative of a certain social group in a particular time and place, and characterized according to certain novelistic literary conventions (such as style and genre).
b) Compare and contrast Beloved and White Noise in terms of how they express a vision of human agency that may be termed tragic. Consider also the limits of the tragic vision in each, in terms of contrasting or alternative visions/conventions such as romance and the absurd.
If Sethe in Toni Morrison’s book Beloved is an agent of tragedy, from a general human perspective, then she is so on a much more down to earth manner than Jack from White Noise. The tragic events that shape the destiny of Sethe and those around her can be clearly related to and obviously identified as traumatic. I am, of course, speaking of the physical abuse she suffered at the hands of her former owners but also about the more general theme of the book, the long lasting effects of slavery. Tremors of which could argued to be felt up until our current day and age. The rape of Sethe works as catalyst for the tragedy that is soon to be the rest of her life. The event works as a justification of the murder of her own child, Beloved, and that act later leads to Sethe becoming an outcast in the black community in which she resides. Incarcerated in her own house with her only daughter, Denver, until the ghosts, not literary, of her past comes back to haunt her and driving her off the edge of sanity in a true Shakespearian manner. Although she finds temporary happiness and comfort with Beloved it is but temporary and soon leads Sethe to darker times.
I say it is more down to earth due to the fact that the tragic events that take place are almost the universal definition, if there is one, of what the man in the street would call tragic. Rape, loss of sanity, excommunication, incarceration and of course the loss of one's own child, albeit at her own hand. That being said, the tragedy is not something that looms over the book itself but it is rather small events that happen and then have dire consequences.
In comparison to the more satirical or almost absurd tragedy that occurs in Don DeLillo’s White Noise you will find that the characters in Beloved have very down to earth reasons for their strife. The White Noise tragedy lies not in things that happen in the book, you do not get any concrete event which explains their weird obsessions with death. In fact it is the obsession and fear that is the tragedy itself. Every part of their life, both Jack’s and Babette’s, is tainted by the revelation that they indeed are going to die. This looming doom naturally leads to several events which could be labelled as tragedies which later culminates in the shooting of the lord of Dylar, Dr. Mink.
To sum up the first half of the answer: In Beloved events beyond the characters control forces them into a pattern of actions which leads them to tragedy while in White Noise the fear of their own demise makes them create tragedy, tragedy which could have been avoided had they not been so occupied by their own mortality.
The White Noise notion of fear having tragic consequences in the lives of people is indeed an up-to-date and contemporary theme highly relevant when one tries to understand contemporary society, even though it was written more than twenty years ago. Back then the cold war was still going on and the main enemy causing the most fear out of people around the world, but mostly in the United States and western countries, was the Soviet Union and communism. Today the antagonist and the agent of fear in our lives, and the lives of people living under the banner of American culture, is the silent and invisible threat of terrorism. The fear of dying due to old age, car crashes and smoking has been put in hold in favour for the horrible thought of being the victim of a sudden death at the hands of an ungodly Muslim terrorist. Most Americans seem to have a hard time understanding why not all countries share the same values or why they do not simply emulate the American society in order to increase their chances of leaving the poor house and joining the exclusive club that is western industrialized countries. The American society is, after all, to many Americans a universal model for success (Campbell & Kean, 2006: s267-270). In Jack’s and Babette’s case it is a question of not understanding why they have to die. In what way is that fair? Realizing that they can not escape their ultimate fate they try to cope with their fears. Babette’s hunt for a cure can easily be compared with people shuffling into stores buying radiation suits and gasmask in order to at least stand a fighting chance when the silent killer comes to town. Dr. Mink is in reality a symbol representing all opportunists who thrive on the irrational fears of others, allthough I guess a fear of death ultimately is not irrational but you get my point.
If one extrapolates what I have already said about Beloved and try to focus on what may be the ultimate catalyst to the tragic events that unfold in the book, which I estimate to be slavery. Toni Morrison tries, in Beloved, to give a black narrative to a dark chapter in American history which traditionally only had been commented on by well educated men, hence mostly white men in the middle to upper classes of society. She tries, as stated earlier, to give a glimpse of how slavery has worked to cripple the chances of black Americans to move up in both social and monetary status. And this confirmed by Campbell and Kean: “[…] through the reconstruction process of telling African-American history to remind her audience, both black and white, of the restrictions imposed on the opportunities of young blacks [...] (Campbell & Kean, 2006: s89). Although the quote was talking about The Bluest Eye, also written by Morrison, I do feel that also applies to Beloved, at least in regards to the perspective from which I have chosen to analyze the tragedies contained within the cover of the novel. Toni Morrison does not only let you see the long term effects of slavery, or what could potentially happen, but in the book she also forces the reader, as she is forcing the characters, to deal with the past no matter if you are black or white. Like Beloved comes to haunt Sethe and Denver in the book, you as a reader, is haunted by the reminder of a not so glorious past no matter what colour your skin is. This is also mentioned in American cultural studies on pages 89 to 90.
To summarize once again I think the main differences between the two books are perhaps what the authors chose as a focal point for what they deem as tragic. White Noise warns us not to dwell on the future and the coming of the inevitable darkness that is destined to be our grave, but to live your life to its fullest. There is folly to live in constant fear of potentials because you tend to miss out on all the good things that might happen.
This, of course, stands in stark contrast to Morrison’s word of warning. Morrison urges us not to forget from whence we came lest it come back to haunt us. For what we are today clearly is the product of a continually increasing pile of events which belongs to the past. History exists so that we may learn from our mistakes. Or as Konrad Adenauer would put it: “History is the sum of total things that could have been avoided.”
6 credit course Question 2: B
2. Answer one of the following, using 600-800 words.
a) Discuss the extent to which Dances with Wolves succeeds in relativizing the Euro-American perspective, taking a genuine Native American point of view .
b) Discuss the representation of masculinity in Fight Club.
Although I do feel that the theme of masculinity within Fight Club is secondary to the theme of consumerism I will try to give a thorough examination of the masculinity within the film.
With the rise of feminism at the beginning of the twentieth century and with its gained momentum within all branches of society and culture as we entered the twenty-first century one can ask the question: What happened to masculinity? With our culture now geared towards defining what feminism is and what proper male conduct should be a lot of men probably find themselves in a sudden state of emasculation. In today’s pro feminist society it is no longer okay for a man to be a man. To be a man is to be an oppressor of women and gender equality.
The film Fight Club we get to see a confused Tyler Durden living his life and not really knowing who he is. In his search for himself and his role in society he joins different crisis groups. One of which is for people with testicular cancer, people who have lost their manhood and are struggling to convince themselves that they are indeed men. Bob which later will join the fight club even has large breasts to further the image of these men as emasculated in a society dominated by a feminist agenda.
The fight clubs themselves, the amateur boxing clubs, work as a way for the members to express their chained up primitive urges. In fight club all men are equal and it is ok to give in to primitive, and traditionally male, urges which are no longer sought after by the rest of society. In the fight club they get a clear cut definition of who they are, they are members of fight club. No one asks any questions about them or about fight club, members are defined not by their gender but by their actions.
The masculinity in Fight Club is indeed portrayed from a more romantic and classical view. The definition is perhaps taken from a time where men were men, they worked hard, fought for their women and did other manly things. I think that this portrayal of masculinity is not without a hint of satire. It works more towards the mean of combating the dominant feministic view rather than as a dogmatic manual of manly etiquette. Although after the film premiered a bunch of real fight clubs were started, probably by people who did not understand that getting punched in the face hurts, a lot. But it is this reaction to film that gets me thinking that there is perhaps something missing in modern society in regards to masculinity. We live in a society where women can wear anything they want while men are limited to what is socially acceptable, hence no skirts for men. Besides the traditional taboos which men have in western culture we now also have a lot of added musts and don’ts which we did not have before. Being a man ends up being someone who is incarcerated in his own gender and not really understanding what his gender really is. Perhaps this is why Tyler Durden urges his members to go back to basics and perhaps this is why the members feel liberated by doing so.
a) Discuss the extent to which Dances with Wolves succeeds in relativizing the Euro-American perspective, taking a genuine Native American point of view .
b) Discuss the representation of masculinity in Fight Club.
Although I do feel that the theme of masculinity within Fight Club is secondary to the theme of consumerism I will try to give a thorough examination of the masculinity within the film.
With the rise of feminism at the beginning of the twentieth century and with its gained momentum within all branches of society and culture as we entered the twenty-first century one can ask the question: What happened to masculinity? With our culture now geared towards defining what feminism is and what proper male conduct should be a lot of men probably find themselves in a sudden state of emasculation. In today’s pro feminist society it is no longer okay for a man to be a man. To be a man is to be an oppressor of women and gender equality.
The film Fight Club we get to see a confused Tyler Durden living his life and not really knowing who he is. In his search for himself and his role in society he joins different crisis groups. One of which is for people with testicular cancer, people who have lost their manhood and are struggling to convince themselves that they are indeed men. Bob which later will join the fight club even has large breasts to further the image of these men as emasculated in a society dominated by a feminist agenda.
The fight clubs themselves, the amateur boxing clubs, work as a way for the members to express their chained up primitive urges. In fight club all men are equal and it is ok to give in to primitive, and traditionally male, urges which are no longer sought after by the rest of society. In the fight club they get a clear cut definition of who they are, they are members of fight club. No one asks any questions about them or about fight club, members are defined not by their gender but by their actions.
The masculinity in Fight Club is indeed portrayed from a more romantic and classical view. The definition is perhaps taken from a time where men were men, they worked hard, fought for their women and did other manly things. I think that this portrayal of masculinity is not without a hint of satire. It works more towards the mean of combating the dominant feministic view rather than as a dogmatic manual of manly etiquette. Although after the film premiered a bunch of real fight clubs were started, probably by people who did not understand that getting punched in the face hurts, a lot. But it is this reaction to film that gets me thinking that there is perhaps something missing in modern society in regards to masculinity. We live in a society where women can wear anything they want while men are limited to what is socially acceptable, hence no skirts for men. Besides the traditional taboos which men have in western culture we now also have a lot of added musts and don’ts which we did not have before. Being a man ends up being someone who is incarcerated in his own gender and not really understanding what his gender really is. Perhaps this is why Tyler Durden urges his members to go back to basics and perhaps this is why the members feel liberated by doing so.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)