Intolerant tolerans.

Tack vare stora tänkare genom historien kan vi idag klappa oss på bröstet och säga att vi, nu, är bättre än de som kom före oss. Vi lever längre, vi har högre levnadsstandard, bättre sjukvård och vi är framförallt smartare. Vi har effektivt satt oss över Darwinismen och över det naturliga urvalet som finns i det fruktansvärt brutala zoo som vi romantiskt nog kallar natur. Vi skyddar de svaga, de som tack vare fysiska defekter skulle silats bort med Darwins kaffefilter, om då kaffefilter varit uppfunna. Huruvida detta är bra för den fortsatta överlevnaden eller ej struntar vi kortsiktigt i, och jag får säga att vi gör så rättmätigt. Vi har utvecklat en acceptans och en tolerans för varandra, vi strävar efter jämlikhet inte bara genus- och läggningsmässigt utan även mellan mer socialt orienterade konstruktioner, som till exempel mellan de som har och de som inte har.

"Är detta enbart av godo?" är då den fråga jag retoriskt ställer mig själv. Svaret blir instinktivt, och förutsägbart, ett rungande nej. "Varför?", hör jag er fråga frågande. Det är en sak att ha en tolerans för och sträva efter att göra livet mer värt att leva för alla de personer som inte har haft någon möjlighet att göra något åt den faktor som gör dem till ett mål för särbehandling. Då tänker jag framförallt på saker såsom kön, sexuell läggning eller ett fysiskt handikapp, men även till stor del på de männsikor som är fast i en social situation på grund av att byråkratiska system håller dem kvar där. Det är en helt annan sak att tolerera, respektera, åsikter som personen i fråga själv valt införskaffa sig. Det mest uppenbara exemplet skulle vara människors tendens att inte bry sig, att vara lata och inte ta reda på hur saker och ting egentligen ligger till och sedan använda det faktum att de är obildade som ett argument för att föra vidare deras egen agenda. Om ni inte kunde dechiffrera åt vad jag syftade så skall jag ger er den mer konkreta varianten nu: religion och all form av vidskepelse. Det är otroligt hur många människor som idag kräver respekt och tolerans för att deras åsikter klassas som religion. Vad som är än mer fantastiskt är det stora antal personer som tolererar beteende, som de inte skulle önska på sin värsta fiende, tack vare att det har stämplats med en stor röd stämpel, på vilken det står "Religion handskas med omsorg, denna sida upp". Sedan när var det intolerant att informera andra om att något kanske inte är en så bra idé nu som när den först kläcktes för tolvhundra åe sedan? Om någon skulle komma upp och snällt upplysa mig om att jag kanske skulle sluta med att slå in spikar i vägguttaget innan något ofrånkommligt och obeskrivligt hemskt händer så skulle jag, i alla fall, med öppet sinne lyssna på vad den, till synes, allvetande entiteten hade för argument för att avbryta mig i mitt ack så viktiga arbete. Religiösa männsikor gör inte detta, de drar öronen till sig och informerar dig om att: "Det spelar ingen roll vad säger för jag tror ändå och du skall minsan respektera min åsikt". Jo det hade jag hemskt gärna gjort om du hade haft någon som helst basis för det du påstår vara sanning. Är det något jag har lärt mig under min korta existens här i Vintergatans galax så är det att bara för att man tror att något är sant så, till mitt stora förtret, är det inte så. Tänk hur världen skulle se ut om så vore fallet, det vanligaste transportmedlet skulle vara att flyga och inflationen skulle skena då det plötsligt fanns sex biljoner biljonärer.
Det är inte så att jag hatar religiösa männsikor, jag tycker bara att de kanske borde visa lite mer respekt mot forskarvärlden innan de använder sig av min sjukvård, min bil och mina jämställda kvinnor. Dessa människor, som oftast tror sig granskas konstant, är förvånadsvärt känsliga för granskning och ställer ständigt till problem för oss andra som egentligen inte tycker det är så relevant om det finns ett liv efter middagstid eller ej. Framförallt är de en grogrund för fanatsim och extremism, det faktum att de står i första ledet och försvarar sin rätt att tycka att homosexualitet är en sjukdom hjälper inte särskillt mycket i kampen mot självmordsbombare och andra extremister, självmordsbombare som för övrigt kunde hade gjort sig bättre på alla fyra, rensandes ogräs för nittio kronor i timmen i min obefintliga rabatt. Tolerans hade fungerat i religiösa sammanhang om de bara hade hållit sig för sig själva och inte ständigt kommit till det allmänna dagiset, läs förskola om du är förskolelärare, för att tvinga de andra barnen ett leka deras lekar med deras regler. Lekarna går dessutom oftast ut på att man skall vänta på döden, vilket inte är särskillt uppmuntrande eller underhållande.
Vad jag föreslår är att vi myntar ett nytt begrepp, religiösa personer skall man visa Intolerant tolerans. Det vill säga att man helt enkelt inte tolererar den tolerans de får, vilket inte innebär att man inte tolererar dem.