En av de många sociala normer som jag inte riktigt kan få grepp om är konsten att inte vara sig själv. För, till min stora förvåning, så är det tydligen något extremt förtretligt att visa någon annan att man är den man är och inte den som de tror att man är. Man skall göra sitt yttersta för att framstå som om man vore något bättre och finare trots att man vet att den man är, och inte den man inte är, är en person som man själv vill att de andra skall vara. Det spelar ingen roll hur nöjd du är med att vara den du tidigare var innan du beslöt dig för att bli den du låtsas vara nu. Det blir än mer krångligt när du sedan beslutar dig för att den du inte är, som du valt för att den du är inte är är tillräckligt bra jämfört med den du inte är, plötsligt inte är den du vill vara med en annan del av din bekantskapskrets. Då får du plötsligt flera jag som konkurerar om att vara dig under den tid som den du är inte får vara den du är för du tror att andra bara vill vara med de du inte är. Om det nu är så fantastiskt att inte vara den man är varför är man inte bara inte den man är hela tiden? Jag tror att man då skulle upphöra att vara den man inte är och den man inte är skulle bli den man är vilket skulle göra att man tvingas att bli den man är för att undvika att bli den man inte är, för den man inte är, är den man är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar