Social ambivalens i sociala grupperingar.

Jag brukar ständigt förundras över och överaskas av hur mycket människor är villiga att göra för att sticka ut. Jag kan inte förstå vad det är som lockar människor till att leka Picasso i ansiktet med en kajalpenna eller, iklädda ett par överdrivet dyra sneakers från Lacoste, spruta champagne på varandra . Vid första anblick drar jag just slutsatsen att dessa människor vill just sticka ut. Men när jag tänker ett steg längre vill jag nog säga att de vill sticka ut, inte för att synas, utan för att de , som de flesta människor, vill passa in. Det är betydligt lättare att passa in i en nischad liten grupp vilka har en eller två, ibland fler, bindande faktorer än att passa in i den ständigt skiftande normaliteten. En bieffekt av att passa in i en mindre grupp blir att man också ökar sina chanser att synas vilket i sin tur ökar dina chanser att sprida dina gener vidare, vilket kanske skulle kunna vara en biologisk förklaring till fenomenets existens överhuvudtaget. Notera att det primära syftet inte är att synas, sticka ut, eftersom de andra i den nisch du valt uppför sig och klär sig precis som du, det är norm, vilket gör att du inte sticker ut i nischen utan bara för de som står utanför den. Lägg därtill den trygghet som skapas genom olika gruppdynamiska effekter som till exempel "vi och dom"-känsla, så har man ganska goda generella incitament för att ingå i mindre grupperingar med konkreta bindande faktorer, såsom en viss musikstil eller en viss inkomst. Men jag förstår mig ändå inte på fenomenet. Detta kan bero på att jag nog är, i grund och botten, en individualist och inte tycker att man skall bry sig om vad andra tycker om än själv eller anpassa sig i sociala situationer för att verka vara tillmötesgående för tillmötesgåendets skull. Det viktigaste är att man själv är nöjd med den man är och inte att andra skall vara det. Nu är det viktigt att pointera att även om jag är en individualist så är jag inte en neonarcissist, jag trampar inte ner andra för min egen vinnings skull. Jag är en individualist i den mån att jag anser att alla har rätt att vara vem de vill, även om jag inte förstår mig på varför de vill vara den de är. Individualism ger mångfald, mångfald ger personlig utveckling.